Frank Zappa: 200 Motels – The suites (Zappa Records/Universal, 2015)
”200 Motels” var Frank Zappas mest ambitiösa filmprojekt. Gjord med en liten budget under en kaotisk vecka 1971 i en studio utanför London och – i likhet med Zappas andra filmer – något av en flopp både konstnärligt och kommersiellt.
Filmen har sina förtjänster – mer om det senare – men den framstår mer som en skiss (eller som filmade repetitioner) än en slutförd film.
Vid sidan av filmen är ”200 Motels” också ett lite bortglömt album i Frank Zappas omfattande diskografi. Det är synd då det egentligen – vilket jag till nyligen hade glömt bort – är ett av Zappas allra bästa.
När Zappa Records och Universal nu äntligen släppt en liveinspelad konsertversion med L.A. Philharmonic från 2013, ”200 Motels – The suites”, känns det som att det är minnet av den märkliga meta-filmen (eller om det är en opera eller en musikal eller ett oratorium eller – vilket antagligen är den mest träffande beskrivningen – ett allkonstverk) som stått i vägen för en återupptäckt av musiken.
Nu har jag tagit mig an verket igen och som en förberedelse lyssnat igenom dubbelvinylen från 1971 (det var länge sedan), kämpat mig igenom hela filmen (det gick lättare än jag trodde) och streamat ytterligare en konsertversion från 2013 (med Southbank sinfonia, BBC concert orchestra och London voices under ledning av Jurjen Hempel).
Naturligtvis minns jag allt, det är ju så med konst som drabbar en i unga år: musik och text etsas in i hjärnbarken, redo att väckas till liv igen när tillfälle ges.
Vad som överraskar mest är att filmen ändå inte är så usel som jag mindes. Den är förvisso för lång och för seg och för tramsig. Och videoeffekterna, som 1971 var cutting edge, känns idag sjukt daterade (på fel sätt, bör tilläggas). Likaså mängden dubbelexponeringar, som gör att filmen mer ser ut som en jobbigt klaustrofobisk hallucination än en, som Zappa uttryckte det, ”surrealistisk dokumentär” om ett turnérande rockband som spelar ”comedy music”.
(Låt mig här passa på att korrigera Frank Zappa lite: ur ett konsthistoriskt perspektiv är filmen mer dadaistisk än surrealistisk).
Det är dock inte Zappa som ska lastas för det visuella. Det är istället engelsmannen Tony Palmer som bör hållas ansvarig för det hysteriska bildspråket. Zappa stod för manus och personregi.
Tiden har jobbat till Zappas fördel: tar man ut enstaka scener finns här mycket som är både roligt och tänkvärt, på det där alldeles speciella Zappa-sättet. Det som vi trosbekännande zappaister älskar så mycket.
Inte minst är Theodore Bikel fullkomligt lysande som demonisk berättare/programledare.
Till skillnad från övriga medverkande, Ringo Starr och Keith Moon inräknade, som bara spelar sig själva fast sedda genom ett absurt Frank Zappa-filter, gör Bikel en trovärdig och mycket roligt gestaltad karaktär.
Skulle man klippa ihop alla scener med Theodore Bikel hade ”200 Motels” blivit en ganska underbar film om groupies och ett turnérande rockbands vedermödor (med lite god vilja kan man se den som en bisarr förlaga till ”Almost famous”).
Ta bara den ljuvligt absurda öppningsscenen där Theodore Bikel, som en programledare vid namn Dave, presenterar Larry the dwarf (”dressed up as Frank Zappa”). Eller scenen där han, under namnet Rance Muhammitz, med underbar tysk brytning och med svadan hos en fullfjädrad postmodernist redogör för filmens filosofiska grund: ”you must remember that within the conceptual framework of this filmic event nothing really matters. It is entirely possible for several subjective realities to coexist. It is possible that all things are deception of the senses”.
Mer än att vara olika versioner av ett fixerat verk är filmen, filmmusiken, konsertversionerna, och de enskilda kompositioner som föregick ”200 Motels”, mer att ses som delar av ett större projekt. Zappa själv använde ju begreppet conceptual continuity om sitt konstnärsskap och menade att allt – musiken, filmerna, intervjuerna, omslagen etc – var delar av en större helhet.
Frank Zappa gick bort 1993 och har således inte haft något att göra med ”200 Motels – The suites”. Men albumet kan ändå, tycker jag, ses som ännu en bit i ”200 Motels”-pusslet.
På omslaget till dubbelalbumet från 1971 skrev Zappa på sitt typiskt överpedagogiska sätt: ”This music is not in the same order as in the movie. Some of this music is in the movie. Some of this music is not in the movie. Some of the music that’s in the movie is not in the album. Some of the music that was written for the movie is not in the movie or the album.”
Det som gör ”200 Motels – The suites” så spännande är just detta: att det finns musik som varken var med i filmen eller på albumet. Delar av ”What’s the name of your group?” och ”The pleated gazelle”, för att ta två exempel, finns med på originalalbumet och i filmen men under andra namn och i betydligt kortare versioner. Båda är fantastiska.
”200 Motels – The suites” är inspelad 23 oktober 2013 i Walt Disney Concert hall i Los Angeles. Den är överlägsen inspelningen från 1971 både vad det gäller ljudet och arrangemangen. Dirigenten Esa-Pekka Salonen har gjort ett mycket bra jobb med Los Angeles Philharmonic, Los Angeles Master chorale och solisterna, säväl de vokala som de instrumentala.
Visst kan man sakna de stökigt rockiga låtarna, som ”Mystery roach” och ”Magic fingers”, men vinsten är att fokuseringen på orkestermusiken och monologerna ger ett mer sammanhållet album.
Zappas musik har framförts av tunga symfoniorkestrar och prominenta dirigenter som Zubin Mehta, Kent Nagano, Pierre Boulez och Michael Tilson Thomas men själv var han aldrig nöjd med tolkningarna av hans kompositioner, särskilt inte Royal Philharmonic orchestras insats på ”200 Motels”. Men frågan är om han ändå inte skulle godkänna Esa-Pekka Salonen, L.A. Phil och L.A. Master chorale.
Konserten gavs endast en gång men jag tycker att de får till såväl det svepande melodramatiska, i sann gammaldags Hollywood-anda, som det slagverksbullriga och modernistiskt atonala.
Zappas orkestrala kompositioner låg alltid nära kompositörer som Edgard Varèse, Igor Stravinsky och Arnold Schoenberg. Så nära att det finns många passager att finna där man kan tala om regelrätta stölder.
Inflytandet från ovan nämnda märks förstås även på musiken till ”200 Motels”. Men här finns också suggestivt stämmningsskapande partier där Zappa visar sina färdigheter i den amerikanska filmmusik-traditionen.
För mer specifikt noterade inlån kan men exempelvis härleda ”A nun suit painted on some old boxes” – en kort passage mot slutet av ”The pleated gazelle” – till Theodor Adornos ”Totenlied auf den kater”. Kanske inte not för not men stämningen och dramaturgin ligger onekligen väldigt nära.
Och Burt Bacharach. Zappa har varit och nosat på honom vi några tillfällen. Här märks det tydligt i den lilla melodisnutt som inleder ”Penis dimension”-monologen.
Inte för att det stör. Kompositörer tenderar att ta saker från varandra och i slutändan blir Zappas verk unika: ingen före eller efter honom har lyckats sammanfoga totalt disparata element med sådan bravur.
Jag saknar Howard Kaylan och Mark Volman i konsertversionen. Trodde inte att jag någonsin skulle göra det men deras flummigt störiga expressivitet, både i de framsjungna och talade delarna, har onekligen sina poänger. Genom att vara först har de också satt normen för hur det ska göras.
Det är liksom ingen som toppar deras beskrivning av Centerville (”a real nice place to rasise your kids up”) och Kaylans monolog om penisens storlek (”did you ever consider the possibility that your penis, and in the case of many dignified ladies, that the size of the titties themselves might provide elements of subconcious tension?”).
Tycker inte heller att Michael Des Barres matchar Theodore Bikels lysande insats som absurt demonisk Dave/Rance Muhammitz.
Men om man tänker bort Theodore Bikel, Howard Kaylan och Mark Volman, och de övriga som ingick i den då aktuella upplagan av The Mothers, är 2013 års konsertversion av ”200 Motels” till stora delar alldeles fantastiskt bra och värd alla möjliga slags hyllningar och toppbetyg. Inspelningen är tydligare och klarare och framförandet har den sortens stringens, allvar och galenskap som Zappas musik kräver och är värd.
Jo, det är genialiskt (och genitaliskt) nästan hela vägen. Från den bombastiskt vackra öppningsouvertyren med himmelsk kör, över absurda monologer och överdimensionerade slagverkssektioner, fram till den majestätiskt uppblåsta avslutningen ”Strictly genteel”.
En underbar final där den empatiska sidan av Frank Zappa synliggörs (jo, han hade en sådan) med ett budskap om att ha förbarmande med de som inte har det så lätt här i världen.
Det är så man får se ”Penis dimension” också. Som en medkännande sång om att vi duger som vi är.
©Dan Backman 151221
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera