Kristin Amparo: A dream (Stockholm Jazz Records/Plugged, 2015)
Kristin Amparo rör sig fritt mellan pop, r&b och hiphop och har hörts med artister som Oskar Linnros, Daniel Adams-Ray, Albin och Cleo. Tidigare i år medverkade hon i Melodifestivalen med en tjusigt svulstig ballad, ”I see you”, som nådde Andra chansen.
Efter en ep, som inte heller ville hålla sig till ett och samma spår, debuterar hon nu med ett renodlat jazzalbum. Den 32-åriga sångerskan har visat förtrogenhet med jazzgenren förut men det är ändå lite överraskande att hon levererar dessa sånger, varav flertalet är välkända jazzstandards, med sådan utvecklad känsla för genren och naturligt flödande auktoritet.
Det är inga konstigheter. Kristin Amparo sjunger befriande rakt, utan vibrato och med få utsmyckningar, och kompet är mer understödjande än utsvävande. ”In a sentimental mood”, ”God bless the child” och ”Here’s that rainy day” är låtar som står på de flesta jazzvokalisters repertoar och Kristin Amparo tar dem inte till några okända och osäkra platser.
Vi vet sedan förr att det här är en sångerska med röstresurser och det hör man också på denna inspelning. Men jag gillar skarpt att hon håller tillbaka och bara antyder de urladdningar och känsloutbrott hon är kapabel till. I det liknar hon Chaka Khan som också är skicklig på att tygla sin explosiva soulröst när hon sjunger jazz.
Hur bra Kristin Amparo än sjunger är det i den kollektiva prestationen som albumets verkliga styrka ligger. Samspelet med pianisten Joel Lyssarides, kontrabasisten Niklas Wennström och trummisen Robert Mehmet Ikiz är lika avspänt förtroligt som det är fokuserat.
Inspelningen är gjord live i en liten stökig studio under två dagar och ljudbilden är tät, varm och intim. Gillar verkligen att kontrabasen lyfts fram i mixen. Tonen är mjukt avrundad och så varmt organisk som bara en kontra kan vara och Niklas Wennström spelar med ett inspirerat flyt. Det gäller i lika hög grad Lyssarides och Ikiz som båda är ytterst hörvärda trots, eller tack vare, det diskreta tilltalet.
”A dream” är ingen jazzsensation. Amparo och Ikiz, som tillsammans producerat albumet, tar inga risker och trampar inte upp några nya spår. Men det är ett mycket, mycket gott hantverk i en klassisk jazztradition och albumet kommer att etablera Kristin Amparo som en betydande sångerska på den svenska jazzscenen. Med sin fylligt souliga röst och avspänt eleganta tilltal har hon redan funnit en egen nisch.
Ska bli intressant att se om Kristin Amparo kan gå åt flera samtidigt eller om hon kommer renodla sig åt pop- eller jazzhållet.
©Dan Backman/rec publ i SvD 151216 (foto från releasekonsert på Scalateatern: ©Dan Backman)
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera