Årets bästa album 2015 (i ungefärlig ordning)
Frank Zappa: 200 motels – The suites (Zappa Records/Universal)
Maestro Zappas sjukt skruvade meisterwerk i en mästerlig tolkning av Los Angeles Philharmonic och Los Angeles Master Chorale under ledning av Esa-Pekka Salonen. Inspelad 23 december 2013 i Walt Disney Concert hall.
Rumer: Into color (Atlantic/Warner)
Rumer: B sides & rarities (Atlantic/Warner)
Rumer: Love is the answer (Atlantic/Warner)
Rumer har den lenaste stämman på den här sidan om Karen Carpenter. Tillsammans med nyblivna maken Rob Shirakbari uppdaterar och förfinar hon den mjukaste rocken från 60- och 70-talet. 2015 var ett riktigt Rumer-år: ett nytt originalalbum (hennes bästa hittills) följdes av ett album med b-sidor och rariteter och en ep med fyra fingertoppskänsligt utförda covers på Todd Rundgren, Carole King, Hall & Oates och William DeVaughn.
Stephen Sondheim: Into the woods (Disney Records/Universal)
Lysande nytolkning av Stephen Sondheims musikal-saga. Paul Gemignani, som dirigerade originaluppsättningen 1987, håller det musikdramatiska utspelt på exakt rätt nivå och vet att balansera det sentimentala mot det mer burleska.
The Unthanks: Mount the air (Rabble Rouser/Border)
The Unthanks står stadigt i den brittiska folkmusiktraditionen men har tagit djärvare steg mot konstmusik och jazz och progrock än några före dem. Allvarligt, melankoliskt, kärvt. Och alldeles underbart.
Kurt Elling: Passion world (Concord/Universal)
Ett lysande album med mycket hjärta och smärta, såväl i ord som ton. Kurt Elling räds inte de stora känslorna men är samtidigt tillräckligt mycket av cool jazzkatt för att sångerna inte ska tippa över i det alltför sentimentala.
Laura Marling: Short movie (Caroline/Universal)
Laura Marlings femte album är rockigare och rastlösare och, som en konsekvens, svårare att greppa än föregångarna. Precis som Joni Mitchell (en fullt rimlig jämförelse) är hon ständigt på väg nånstans. Det är bra. Och imponerande.
Joanna Newsom: Divers (Drag City/Border)
Joanna Newsom är lika jobbigt excentrisk och snårig som vanligt. Och lika oemotståndlig. Vem säger nej till en ung sagotant med harpa?
The Amazing: Picture you (Partisan Records/PIAS)
The Amazing fortsätter att utgöra den bästa länken mellan shoegazing och psykedelisk folkrock. Glåmigt gråmelerade gitarrmattor samsas sida vid sida med skimrande färgranna strängar och Christoffer Gunrups drömskt frånvarande stämma.
Dungen: Allas Sak (Smalltown Supersound/Border)
Jag kan inte avgöra om ”Allas sak” är bättre eller sämre än föregångarna. Det är lika svårt som att välja ut enskilda spår på albumen. Allt ingår i det psykedeliska flödet: låtarna, albumen, konserterna. Det enda jag vet är att Dungen är helt unika.
Dâm Funk: Invite the light (Stones Throw/Border)
Bubbliga basgångar, atmosfäriska syntar, stilenligt stela trumprogrammeringar, brusiga radioröster, souliga sångröster och allmänt p-funkigt stolliga upptåg ger glädjerusiga associationer till Kleeer, Gap Band, SOS Band, Mtume, Slave, Prince, Roger Troutman, Zapp, Prince Charles, Rick James och tidiga Jimmy Jam & Terry Lewis-produktioner samtidigt som helheten är hiphopigt uppdaterad till 2015.
Kendrick Lamar: To pimp a butterfly (Interscope/Universal)
Årets enda hiphop-album jag lyssnat på från början till slut. Flera gånger.
Oddjob: Folk (Caprice/Naxos)
Oddjobbarna har plockat fram den kärva och mystiska dimension som finns i näverlur, spilopipa, bockhorn och säljflöjt och, allra mest, i fäbodstintornas märkliga lockrop. Getterna springer till skogs men den svenska jazzpubliken verkar digga det samfällt. Jag också.
Klabbes Bank: Z (Hoob/Border)
Vintagesyntar brusar och knastrar och parar sig med gamla blåsorkestrar som hamnat i parallella universum där trumslagare slutit avtal med utgångna trummaskiner. Kan man hoppas på att Klabbes Bank med detta album får ett mer allmänt erkännande för sin musik.
Anna von Hausswolff: The Miraculous (Pomperipossa Records)
Anna von Hausswolff använder den 9 000 pipor starka Acusticum-orgeln till minimalism, drone, doom, progrock, postrock och folkrock. Spöklikt snyggt gjort.
Kamasi Washington: The epic (Brainfeeder/Playground)
Kosmiskt modal jazz i Coltranes efterföljd med extra allt. Årets mest monumentala genombrott.
Natalie Prass: Natalie Prass (Spacebomb/Caroline)
En av 2015 års hipstersnackisar. Med en retroproduktion och vibbar av både sydstatssoul och the great american songbook är det ett album som motsvarat hajpen.
Kristin Amparo: A dream (Stockholm Jazz Records/Plugged)
Säg hej till Sveriges nya jazzstjärna. Och ett triokomp som heter duga. Årets softaste standardjazz.
Todd Rundgren, Emil Nikolaisen, Hans-Peter Lindstrøm: Runddans (Smalltown Supersound/Border)
Ett lika frustrerande som fascinerande samarbete. Ibland blir man dödstrött av att följa med och vill bara kliva av, ibland lyfts man upp till progressiva kosmiska himlar och får uppdaterat psykedeliska visioner av hur trollkarlar och stjärnor simmar omkring i topografiska oceaner med Daft Punk i öronsnäckorna.
©Dan Backman
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera