Naomi Runa & Märkligheten: Naomi Runa & Märkligheten (Nataraj Records, 2015)
När Gustav Ejstes sjöng ”ta det lugnt” på Dungens andra album lät det inte särskilt fridfullt. Snarare tvärtom, som en desperat vädjan till en kompis.
Naomi Runa kommer med samma förslag på sitt debutalbum men här är det framfört som ett vänligt och välmenande råd till en sönderstressad värld som håller på att konsumera sig själv till döds: ”sakta ner när det går runt se det som är sunt chilla ner för en stund bara ta det lugnt”.
Med ett vackert skimrande och skönt mjuksvängigt långsamt komp blir det till ett behagligt mantra som gärna hade fått pågå ännu längre än vad det gör.
Referensen till Dungen är inte helt fel. Naomi Runa & Märkligheten är inte alls lika stökigt psykedeliska men de musikaliska rötterna i proggen delar de.
Att hon är dotter till Thomas Mera Gartz (1944-2012) är en biografisk uppgift svår att hoppa över. Det finns något i både texter och musik som påminner om Meras proggklassiker ”Sånger” (från 1975): en andligt präglad förundran över existensen på denna jord, i detta universum.
Fast egentligen är det ännu lättare att jämföra henne med Mikael Ramel. Texternas klurighet och musikens vänliga lätthet påminner om låtarna på Ramels två första album, ”Till dej” och ”Extra Vagansa”.
Det gäller inte minst ett av albumets bästa spår, den proggigt jazzrockiga och härligt Santana-gungiga ”Kärleken”. Med en ljuvlig gitarrfigur som miljövänligt drivmedel blir det till ett pulserande bossa-flöde utan början eller slut.
Naomi Runa har en ljus fin röst. Hon sjunger med ett okonstlat, nästan naivt, uttryck men jag blir lite trött på att hon ornamenterar nästan varje ord. Arsalan Nasiris vackra tvärflöjt rör sig spirituellt bredvid och får en nästan lika betydelsebärande roll.
Albumet gavs ut redan i september förra året och har (som så mycket annat) flugit under den svenska musikradarn. Det är synd och en anledning till att skriva denna recension.
Jag gillar ju de här nyproggigt närodlade och befriande otidsenliga popvisorna: melodierna är snygga, kompet är levande och texterna har en naiv uppriktighet som går fram.
Det finns en sympatisk lätthet i anslaget som präglar hela albumet. Den är kongenial med den öppna och ljusa andlighet som förmedlas genom texterna.
Produktionen är genomgående lite för snäll och eterisk men i andra halvan av ”Dubbelheten” försvinner musiken ut i ett mer flummigt friformigt psykedeliskt kaos. Det är bra. Yin måste ju balanseras med yang.
©Dan Backman
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera