Glenn Frey 1948-2016
Lemmy, David Bowie och nu Glenn Frey. Rockmusikåret 2016 har inte börjat något vidare: tre viktiga och på olika sätt stilbildande rockmusiker har lämnat scenen.
Gitarristen, klaviaturspelaren, sångaren och kompositören Glenn Frey, som blev 67 år, var måhända inte lika personligt profilerad som Lemmy och Bowie men Eagles, den grupp han var med och bildade och kom att spela med hela sitt liv, kan tveklöst sägas tillhöra de riktigt stora grupperna från 1970-talet. Vem kan inte nynna ”Hotel California”, bandets kommersiella höjdpunkt som kommit att bli en riktig radioplåga.
”Hotel California”, låten och albumet, kom 1976. Då hade Eagles redan släppt fyra storsäljande album och varit med om att etablera en ny musikalisk genre: countryrocken. Gruppen skulle komma att spela in ytterligare en skiva, ”The long run”, innan inre stridigheter fick medlemmarna att gå skilda vägar 1980. Fast när gruppen återförenades 1994 hävdade Frey att Eagles aldrig formellt splittrats: ”vi tog bara en fjorton år lång semester”.
Återföreningen resulterade i ett sporadiskt turnérande och två album, 1994 års ”Hell freezes over” och den överraskande starka ”Long road out of Eden”, från 2007.
Vägen till countryrocken och framgångarna inleddes hemma i Detroit där den unge Glenn Frey var aktiv i olika band efter high school-examen. Mot slutet av 60-talet flyttade han till Los Angeles och blev vän med countryrockarna J.D. Souther och Jackson Browne. Souther introducerade Frey för den då redan etablerade sångerskan Linda Ronstadt som sökte musiker, vilket i förlängningen ledde till att Frey mötte Don Henley, Randy Meisner och Bernie Leadon. Med Ronstadts välsignelse formerades den första upplagan av Eagles, som framgångsrikt skivdebuterade 1972.
Albumets första singel, ”Take it easy”, skrevs av Glenn Frey och Jackson Browne och det är i efterhand tydligt att kemin och karaktären fanns redan från början. Den starka melodin, det drivande skickliga kompet och, inte minst, den tjusiga stämsången bidrar till det lyxigt avspända rocksound som Eagles skulle komma att förknippas med. Trots att inspelningen är gjord i London, med den då mycket framgångsrika producenten Glyn Johns, är ljudbilden ändå tidlöst kaliforniskt solig.
Det är Frey som står för den vokala solostämman på ”Take it easy” men annars delar musikerna broderligt på solistmikrofonen. ”New kid in town”, ”Lyin’ eyes” och ”Peaceful easy feeling” är tre andra Eagles-klassiker med Frey som huvudsångare.
Countryn finns alltid som en utgångspunkt och underström men slutresultatet är slickt elegant rockmusik för en i god mening bred publik. Den ännu mer polerade västkustrock som kom att skapas i Los Angeles mot slutet av 70-talet skulle inte varit möjlig utan Eagles.
Men gruppen hade inte nått megaframgångarna enbart med ballader och ett slickt sound. Låtar som ”Already gone” och ”Life in the fast lane” rockar med ett honkytonkigt driv och genomgående är Eagles-repertoaren så stadig att den kan fungera i en svensk dansbandskontext. Jo, nog går det att både styrdansa och bugga till Eagles.
Jag skulle gärna hylla Glenn Freys solokarriär under den där fjorton år långa semestern men det låter sig dessvärre inte riktigt göras. ”The heat is on” var en stor hit 1984 och det finns några bra spår både på de fyra album han gav ut mellan åren 1982 och 1992 och den softa och lätt jazziga eftersläntraren ”After hours” från 2012. Men det är för tiden med Eagles som Glenn Frey för alltid skrivit in sig i ett av rockhistoriens allra finaste kapitel.
©Dan Backman/Minnesord publ i SvD 160119
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera