Neil Young and Bluenote Café: Bluenote Café (Reprise/Warner, 2015)
Alla vet att 80-talet är Neil Youngs sämsta decennium. Svaga låtar och konstiga försök med syntpop, rockabilly och vocodersång fick den kanadensiska rockmannnens gloria att hamna rejält på sned.
90-talet var inte heller så roligt om vi ska vara riktigt ärliga, även om han fick en slags välförtjänt revival via grungen.
Men det är så han är: hopplöst ojämn och oförutsägbar. Men också, don’t forget, alldeles, alldeles underbar.
Det kan vara himla jobbigt att inte veta vad som skall komma härnäst – bra eller dåligt, begripligt eller obegripligt – men någonstans gillar vi väl det också.
Man kan liksom aldrig slappna av som Neil Young-fan. Det är inte minst de senaste femton åren ett talande bevis på. Det kanske är så att det måste komma en ”Greendale” (2003) för att man ska kunna få en ”Psychedelic pill” (2012).
Den senaste utgåvan i Archive-serien, det album vi tittar lite närmare på här, är väl inte heller någon höjdare. Att det är det åttonde i ordningen (Archives-boxen inräknad) men numrerad som ”disc 11” är i linje med de tidigare albumen, han har väl ett eget sätt att numrera skivorna på antar jag.
Det är en dubbel-cd, paketerad i det slags papperskonvolut som Young använt till alla Archives-plattor (som en vinyl-foldout fast förminskad). Inspelad live 1987 och 1988 med det kortlivade band som Young gav namnet The Bluenotes men som fick ändras till Ten Men Working (och nu till Bluenote Café) då soulsångaren Harold Melvin tog till rättsliga åtgärder. Harold Melvin hade ju långt tidigare döpt sitt band till The Blue Notes och var inte road av Youngs namnstöld.
Yes, vi talar alltså 80-tal och Neil Youngs hittills mest souligt bluesiga och blåsiga period. Mainifesterad via studioalbumet ”This note’s for you” (1988) och en rad konserter, varav några utdrag hamnat på Bluenote Café-plattan.
Med sex ordinära blåsare och låtar som ibland inte är mycket mer än textsatta bluestolvor blir det svårt att se det som något annat än ett musikhistoriskt dokument. Något för Neil Young-komplettisten att ställa in i hyllan bredvid alla andra mer eller mindre omisstliga Neil Young-plattor.
De enda ljusglimtarna är ”On the way home”, en softrockigt söt bagatell följd av den stötigt souliga ”Sunny inside”.
Den avslutande ”Tonight’s the night” är en drygt 19 minuter lång massaker på en av Youngs allra bästa låtar. Och ”Ordinary people” finns på ”Chrome dreams II” (2007) i en mycket bättre version. Det är för övrigt ett alldeles utmärkt album.
©Dan Backman 151127
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera