Gallerirond/Stockholm, 20 november 2015
Anna Bjerger är en, ur alla aspekter, bra målare. Sensibel och sensuell både i penselföringen och den dämpat pastelliga koloriten.
Ändå får jag en känsla av att de bilder (olja på aluminium) hon visar på Galleri Magnus Karlsson kunde varit fotografier.
Det är förvisso inte ovanligt, men Anna Bjerger är, trots sitt i god mening målarkluddiga manér, bra på att förmedla kameraoptikens sätt att tolka den slags verklighet vi befinner oss i.
När jag sedan ser en film på galleriets hemsida (alla är sevärda, särskilt den med Dan Wolgers) blir jag bekräftad när Anna Bjerger berättar om hur hon använder sig av fotografiska förlagor.
Många av dem är som modebilder, med poserande kvinnor i roligt och färggrant mönstrade kläder. Andra tycks ha flanörfotografiska förlagor: en bild med åkerlappar och ensilagerullar kan vara en utsikt från ett landande flygplan, en annan visar en stor hall med höga pelare, ett museum kanske.
”Cotton candy”, en bild av en flicka halvt dold bakom rosa sockervadd, påminner om Anna von Hausswolff fotografier av flickor som blåser tuggummibubblor. ”Rivers” visar ett regnvått torg med geometriskt mönster som liksom flyter ut och blir till, ja, floder.
Man kanske kan påstå att det gäller för Anna Bjergers måleri i stort: ett slags gestaltande av en värld i långsam upplösning. Eller så handlar det bara om hennes sätt att måla på. (Galleri Magnus Karlsson tom 20/12)
Susanna Slöör har låtit fyra böcker ”låna färg och form till den sammanställning av målningar som visas”. Becketts ”Den onämnbare” är en, ”Selbstetymologie der sprache” en annan.
Konstnärens presentationstext, en knapp A4, ger bilderna en klangbotten jag inte riktigt kan ta till mig. Men det gör inget, de talar av egen kraft.
Jag ser små oljor med fåglar och några större med handskrivna texter som oregelbundet rytmiskt breder ut sig på större dukar. Hängningen är rätt statisk, med tätt hängda bilder, och stämmer inte riktigt med det livliga och frihetliga som finns i det måleriska anslaget.
Att jag vill referera till Hans Viksten ska naturligtvis tolkas positivt men inte tas för bokstavligt. Mer som en möjlig riktningsangivelse. (Galleri Argo tom 5/12)
Ann Edholm kan vara ganska så urtråkig. Cirklar, fyrkanter, spetsiga former. Hårda färger och en känsla av 80-talets grafiska formspråk.
Det behöver inte vara dåligt. Beskrivningen ovan kunde till viss del gälla Petter Zennström och han var helt fantastisk ända till den tragiska bortgången häromåret.
Men något har hänt: på den (förstås) mycket genomtänkta utställningen på Nordenhake (vi talar millimeterprecision) visar hon också några små målningar där den allvarliga geometriska leken blivit lite mer lössläppt dynamisk. Det blir särskilt bra i de små svartvita målningar där man kan inbilla sig att konstnären samtalar med de ryska konstruktivisterna, de som för ungefär hundra år sedan upptäckte ett helt nytt formspråk att använda sig av. (Galleri Nordenhake tom 19/12)
Det finns en återklang av ett okänsligt 80-tal även i Sigrid Sandströms abstrakta måleri, som nu visas både på Galleri Olsson och Cecilia Hillström gallery.
Tejpad hard edge möter oformliga frotterade ytor utan att någon spänning uppstår. Som om bilderna fastnat i ett stumt tillstånd mellan koncentrerad stillhet och ett dynamiskt kaos.
Men presentationen av verken på Olsson är fin: en till synes svävande kub med tre sidor måleri och en spegelsida.
Gillar också att båda gallerierna har svagt gultonade fönster ut mot gatan. (Galleri Olsson/Cecilia Hillström gallery tom 19/12)
Får jag gnälla lite mer? Alternativet är att jag håller tyst men en gallerirond bjuder nästan alltid både på god och dålig konst. Det ligger en tjusning i det.
Nu gäller det Maria Friberg. Hon har gjort sig ett namn med kostymklädda män i fritt fall men på den aktuella utställningen på Galleri Andersson/Sandström syns de tack och lov inte till.
Här handlar det mer om en slags övergripande kritik av konsumtionssamhället. Inget fel i det, verkligen inte, men de stora fotografier hon visar saknar laddning. Dekorativa förvisso, men utan nödvändig komplexitet.
Jag ser fotografiska bilder som skulle fungera i en reklamkampanj eller i ett påkostat magasin. Men det räcker inte: jag vill ha mer av en utställning på ett galleri.
Det här är sedan länge ett problem (det började med postmodernismen). Konstnärer lockas av reklam och populärkultur men det är bara ett fåtal som lyckas skapa intressanta och fungerande hybrider. (Galleri Andersson/Sandström tom 19/12)
Till sist: det är lite spännande med gallerier som ligger i lägenheter med porttelefon. Galleri Eva Solin är ett sådant galleri, beläget på Sveavägen 83, tre trappor upp.
Just nu visas där Katerina Mistals fina fotografier från aktiva vulkanområden på Island (och några från Lofoten).
Det är inga dokumentära naturbilder, snarare det motsatta: det kärva, kalla och hemlighetsfulla landskap som avbildats tycks hämtat från ett fantasydrama.
Konstnären skriver att hon bearbetat fotografierna som ”om det var en rörlig filmsekvens”. Det innebär i praktiken långsmala bilder med utdragna bergskedjor sedda som genom ett slags kalejdoskop.
Färgskalan är lika utsökt, grå toner kompletterat med lite sepia, som kompositionen är raffinerat rytmiserad.
En enda invändning: utställningen skulle bli ännu bättre om några av bilderna var i större format. (Galleri Eva Solin tom 12/12)
Jo, just det. Har även sett utställningar med Willem Andersson (Galleri Belenius/Nordenhake), Patrik Andiné (Galleri Lars Bohman), Xavier Veilhan (Galleri Andrehn/ Schiptjenko), Thomas Elovsson (Galleri Roger Björkholmen) och Lennart Nordström (Galerie Bel’Art), men de skriver jag om i Svenska Dagbladet 26/11 och 3/12. Kommer förstås läggas upp även här.
©Dan Backman 151123 (text+foto)
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera