Anna von Hausswolff: The Miraculous (Pomperipossa Records, 2015)
Anna von Hausswolff fann sin konstnärliga identitet och mission när hon bytte piano mot piporgel. Debuten ”Singing from the grave” attraherade både publik och kritiker när den kom 2010 men framstår idag mest som ett Kate Bush-influerat preludium till uppföljaren ”Ceremony”. Det mörka och exorcistiska draget fanns förvisso redan på debuten men Annedalskyrkans piporgel, som användes för inspelningen av ”Ceremony”, var ju så mycket mer ändmålsenlig när det gällde att materialisera Anna von Hausswolffs storslagna musikaliska visioner och åkallan av andevärldar.
För inspelningen av det tredje albumet, ”The Miraculous”, har hon använt sig av en ännu större orgel, byggd av Gerhard Woehl för Studio Acusticum i Piteå och invigd för tre år sedan. Med 9 000 pipor är den Sveriges största konserthusorgel.
Anna von Hausswolff, och hennes producent tillika bandmedlem Filip Leyman, har inte bara använt sig av den spektakulära orgeln utan även av rummets akustik. Det ger albumet en analogt atmosfärisk ljudbild som känns kongenial med sångernas tungt ödesmättade karaktär och hennes, på gott och ont, mycket högtidliga sätt att sjunga på.
Inledningen, ”Discovery”, etablerar direkt albumets gotiskt skräckromantiska karaktär med några upprepade orgeltoner som ger associationer till signaler från ett stort rostigt spökfartyg på en dimmig ocean. Stycket är långt, nästan nio minuter, och uppdelat som en svit med återkommande crescendon. När det klingar ut med överstyrda gitarrer har det genomgått olika stadier, från minimalism och drone över doom och progrock fram till postrock och folkrock. Genrerabblandet kan gälla för albumet som helhet, kompletterat med mer specifika artistreferenser som Philip Glass, King Crimson, Black Sabbath, Bo Hansson och Ennio Morricone. Den sistnämndas inflytande märks speciellt i de gitarrer som avslutar lägereldsballaden ”Stranger”.
Med detta sagt måste man samtidigt framhålla hur väl Anna von Hausswolff bearbetat sina musikaliska influenser till ett eget uttryck. Själv anger hon en specifik plats på den svenska landsbygden, och de lokalanknutna berättelser hon fick höra som barn, som primär utgångspunkt för albumet.
Måste också nämna det lika läskigt spöklika som vackra omslagsfotot och den mycket suggestiva film som gjorts till ”Evocation”, båda med Anders Nydam bakom kameran. Musik och bild i ett perfekt samspel som förhöjer upplevelsen och motiverar det höga betyget (5/6).
©Dan Backman/Rec publ i SvD 151113
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera