kritik sedan 1993

Kamasi Washington: Fasching, Stockholm, 25 november 2015

Kamasi Washington står för ett av det här årets mest spektakulära genombrott. Med trippelalbumet ”The epic” klev den 34-åriga saxofonisten från Los Angeles fram som en fullfjädrad blåsare och kompositör i John Coltranes och Pharoah Sanders efterföljd. Rotad i den modala kosmiska jazzen från andra halvan av 1960-talet men också öppen för hiphop, funk och r&b.

Insatsen som tenorist och stråkarrangör på Kendrick Lamars ”To pimp a butterfly”, ett av årets mest omtalade hiphop-album, har förstås bidragit till hajpen.

På Fasching, utsålt sedan länge, möts han av ett bifall som mer brukar gälla riktigt etablerade jazzmusiker. Det är också tydligt att kopplingen till Kendrick Lamar och skivbolaget Brainfeeder, mer profilerat med hiphop och electro än jazz, lockat en ovanligt ung och blandad publik.

 

IMG_9794

 

Gruppen han har med sig är en något bantad upplaga av The Next Step. Det gör inget, med två trummisar blir det ändå ett explosivt drag i drygt två timmar (inklusive ett – suck! – dubbelt så långt trumsolo). Man kan förstås sakna stråkarna och kören, men låtarna som plockats från ”The epic” gynnas till viss del av att framföras med färre antal musiker.

Kamasi Washington är en kraftfull solist med en mustig men ändå distinkt ton i tenorsaxen. Han spräcker inte så mycket som Coltrane och Sanders, vilket är lite synd då han har uppenbarligen har kapacitet för det.

Vid sidan av Washington är det klaviaturspelaren Brandon Coleman som märks mest. Han rör sig flexibelt mellan jazziga och funkiga idiom och är profilerad både som ackompanjatör och solist.

Det är en musik som hela tiden strävar mot extasen men som förstår vikten av ett dynamiskt pendlande mot stillheten. Versionerna av Claude Debussys ”Clair de lune” och Kamasi Washingtons hyllning till farmor Henrietta är exempel på detta. I den senare gästar pappa Rickey på flöjt.

Första halvan av konserten är lysande men sedan växlar Washington och hans musiker in på ett mer funkigt spår. Det är olyckligt då de är bättre på den kosmiska jazzen och det är en mer unik nisch att verka i. Funken utgör ju sedan länge en gravt överbefolkad del av jazzscenen.

©Dan Backman/Rec publ i SvD 151127 (foto Dan Backman)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Grundläggande HTML är tillåtet. Din epostadress kommer inte att publiceras.

Prenumerera på det här kommentarsflödet via RSS

%d bloggare gillar detta: