kritik sedan 1993

Olle Olsson Hagalund: Sven-Harrys, Stockholm, 2015

Det är 17 år sedan Olle Olsson Hagalund visades upp i stort format. Sven-Harrys utställning med verk av den expressiva naivisten är alltså mycket välkommen.

Dessutom, kan man glädjande nog konstatera, är det en välgjord utställning med både sällan visade verk inlånade av privatpersoner och gamla välbekanta favoriter utlånade av muséer och offentliga institutioner.

Det är ingen utställning som problematiserar bilden av den folkkära konstnären. Eller ställer besvärande frågor kring konstnärsskapet. Det tycks inte varit den gästande curatorn Anna-Karin Pusics uppdrag och avsikt (frågan är om det finns något att problematisera här).

Istället har det blivit en utställning som är lika härligt okomplicerat direkt i sitt tilltal som Olle Olsson Hagalunds måleri.

Varför krångla till det: ibland räcker det att bara samla ihop ett gäng målningar och presentera dem på ett överskådligt vis. Något som, bör tilläggas, inte är så lätt som det låter.

 

IMG_9811

 

Utställningen täcker de fyra decennier som konstnären huvudsakligen var verksam, från början av 1930-talet till slutet av 1960-talet. Han var inte så noga med daterandet av sina målningar, vilket gör det svårt att följa utvecklingen med exakthet. Katalogen har i alla fall en bra verkföreteckning, med uppgifter om var målningarna tidigare ställts ut.

Det lite speciella med Olle Olsson Hagalund var att han från start till mål fick uppskattning både av kritiker och en stor publik. Det är ingen självklarhet. Det var dock inte helt lätt att få köpa målningar av honom, helst hade han kvar dem i egen ägo.

Olle Olsson Hagalund låter sig inte riktigt kategoriseras. Man kan kalla honom naivist eller expressionist eller kolorist – eller flanör, som han kallade sig själv – utan att riktigt fånga in det konstnärliga uttrycket. Det bästa är förstås att lägga ihop allt. Så är det väl nästan alltid, att konsten hellre håller sig flytande mellan genrerna än låter sig bindas till bara en. Det är bara när man skriver om konsten som behovet att kategorisera och katalogisera uppstår.

 

IMG_9847

 

Det är framför allt som skildrare av stadsdelen Hagalund han gjort sig känd. Där föddes han 1904 och där växte han upp innan politikerna i Solna mot slutet av 1960-talet kommenderade rivning av det hundratalet egenbyggda trähus som bildade en unik kåkstad (byggd utan en stadsplan, bara en sådan sak). Endast några hus skonades, däribland Olle Olssons föräldrarhem.

Det finns en modell av gamla Hagalund på utställningen och man blir återigen oerhört sorgsen och arg när man betänker hur mycket skada kortsiktigt tänkande politiker gjort. Och fortfarande gör.

Olle Olsson Hagalunds skildring av stadsdelen är alls icke romantiserande eller idylliserande. Snarare sakligt dokumenterande, även om perspektiv och färger är mer känslomässigt upplevda än fotografiskt registrerade.

 

IMG_9818

 

Men Olle Olsson målade mer än hus och människor i Hagalund (även om det var där han helst höll till). Här finns förstås en hel del stockholmsmiljöer, vilket gör stockholmiana-faktorn hög, men också bilder från Gullholmen, där familjen hade sommarhus, Paris och Danmark.

Han ägnade sig även åt porträttmåleri. Helst verkade han måla damer, men här finns också herrar och barn. Alla målade med samma snabba och både summariska och detaljerade penselskrift.

Kvinnorna har ofta rosiga kinder och barnen kan ha röda öron. Det finns inget insmickrande, snarare är det lite kärvt och introspektivt.

Här finns några målningar där konstnären är starkt influerad av James Ensor. Just de målningarna är symptomatiskt nog utställningens svagaste. Stela och med en mer dämpad kolorit.

 

IMG_9815

 

Två porträtt har särskild lyskraft, dels ”Den tatuerade rosen” (1950-tal) och ”Tankar vid symaskinen” (1940-tal). De är både påtagligt koncentrerade och sammanhållna.

Framför den förstnämnda, med en starkt kadmiumgul keps som ett utropstecken, tänker jag på Åke Pallarp. Framför andra går associationerna mer åt Bror Hjorts håll. Och lite Sven Ljungberg (som även han målade ödeläggelsen av en gammal stadskärna, fast i Ljungby). De skiljer sig åt men samtliga har en säkerhet och direkthet i sitt uttryck som få andra.

En sista notering: konstnären har i god naivistisk tradition tillverkat och målat de flesta av målningarnas ramar. Det är synd att de ej fått följa med in i katalogen då de utgör en sådan viktig del av helheten.

©Dan Backman 151130 (text+foto)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Grundläggande HTML är tillåtet. Din epostadress kommer inte att publiceras.

Prenumerera på det här kommentarsflödet via RSS

%d bloggare gillar detta: