kritik sedan 1993

Thundercat: Fasching, Stockholm, 1 december 2015

Det är lite synd att Thundercat inte har med sig sin dubbelhalsade elbas. Sådana är till och med ännu ovanligare än dubbelhalsade gitarrer. Synd också att han inte har på sig sin långsvansade vargmössa. Det får den 30-åriga elbasisten från Los Angeles, som egentligen heter Stephen Bruner, att se ut som en shaman.

Men det blir en bra konsert i alla fall, trots förkylning. Med en sexsträngad halvakustisk bas, hyfsat ovanlig den också, hetsar han sig själv, klaviaturspelaren Dennis Hamm och trummisen Justin Brown till upprepade kollektiva urladdningar i vansinnestempo. Som vore de besatta av en yttre kraft.

homepage_large.fa076f40Det är Thundercats första Sverigebesök men han har ändå lockat en stor publik. Samarbeten med Flying Lotus, Stanley Clarke, Erykah Badu, Earl Sweatshirt och, inte minst, rapparen Kendrick Lamar har gett honom respekt och ryktbarhet.

En annan nära samarbetspartner, Kamasi Washington, var på Fasching förra veckan med sitt band där bland annat Thundercats bror, Ronald Bruner ingår. Bröderna kommer från en musikfamilj och rör sig gärna över genregränser: jazz, hiphop, soul, r&b, funk och rock vispas ihop så att man inte riktigt vet vad som är vad och vem som är vem.

Thundercats powertrio, ett begrepp hämtat från rocken, har en slags uppdaterad jazzfusion som bas för vilda utflykter. De virvlar ofta runt så snabbt att man nästan blir snurrig i huvudet men då och då växlar de in på stenhårda grooves. Som ”Open up my mind” eller den härligt p-funkiga avslutningen ”Oh sheit it’s X”. De blir till fasta punkter att vila ut på.

Thundercat har en fin ljus röst som påminner om George Duke, ibland går den upp i falsett. Men det är som basist han imponerar mest. Med sex stränger och olika anslagstekniker kan han vara gitarrist och basist på samma gång. Och detta utan att det blir någon teknikuppvisning. Detsamma gäller Hamm och Brown: fokus ligger helt på musikens kärna.

Jo, Thundercat är en cool katt, absolut, men styrkan med hans powertrio ligger mer i soundet, energin och soloinsatserna än i kompositionerna. Man skulle önska fler låtar i klass med ”Them changes”. Tyvärr görs den inte lika suggestivt tillbakalutad som på det senaste albumet ”The beyond/Where the giant roam”.

©Dan Backman/Rec publ i SvD 151203

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Grundläggande HTML är tillåtet. Din epostadress kommer inte att publiceras.

Prenumerera på det här kommentarsflödet via RSS

%d bloggare gillar detta: