Zappa Plays Zappa: Uppsala Konsert & Kongress, 31 oktober 2015
I år är det 40 år sedan Frank Zappas ”One size fits all” utkom. Zappa Plays Zappa uppmärksammar detta genom att dra igenom det i sin helhet på konserten i Uppsala. Bokstavstroget men med små variationer som livar upp helheten. Bland annat har man lagt till en ny avslutning på ”Florentine Pogen”.
Albumet hör inte till Zappas bästa, men inte heller de sämsta. Öppningspåret ”Inca roads” är ju en Zappa-klassiker men rockrökarna ”Can’t afford no shoes” och ”San Ber’dino” är två av de rätt tjatiga bagateller som det, ärligt talat, finns rätt många av i Zappa-katalogen.
Den nuvarande upplagan av ZPZ klarar naturligtvis av att framföra den omväxlande komplicerat intrikata och simpelt rockande musiken med bravur. I alla fall när det gäller det instrumentala framförandet.
Det vokala är inte lika övertygande. Jag har tidigare tyckt att Ben Thomas varit en bra Zappa-imitatör men denna kväll är det som att hans vokalomfång är begränsat och att rösten låter ansträngd. Sheila Gonzalez har en bättre kväll och sjunger lysande de gånger hon släpps fram.
Delvis är det också ett ljudtekniskt problem: den nuvarande trummisen Ryan Brown är explosivt hårdslående och drar upp volymen på allt så att sången får svårt att nå fram. Jag diggar de evighetslånga Terry Bozzio-virvlarna över alla pukor (inkluderande två roto-toms) men de är samtidigt rätt utmattande i längden.
Generellt är det den stökigaste och rockigaste ZPZ-upplaga jag sett (har varit på alla Stockholms-konserter men missade de två senaste i Göteborg). Det är på gott och ont: bandet känns självständigare i sitt utspel men det finstilta i Zappa-musiken försvinner delvis.
Det är Alla helgons dag och bandet (med undantag av Dweezil) är dagen till ära maskerade till ”Star Wars”-karaktärer och haloween-monster. Roddarna, jag tror att de är två, är maskerade till Darth Wader och en storm trooper. Det är väldigt barnsligt men ganska kul och helt i linje med Zappas humor (han gillade ju att vara fånig).
Gillar också att konserten inleds med ledmotivet till ”Star Wars”, som i gruppens version låter som en Zappa-komposition.
Annars är det en ZPZ-konsert som i mångt och mycket liknar de tidigare. En del låtar har man hört många gånger förr, som ”Cosmic debris” och ”Muffin man”, medan några är glada överraskningar.
Det är till exempel kul och vågat att de ger sig på ”The Grand wazoo”, en av Zappas mest jazziga kompositioner. Versionen ligger förstås en bit under storbandsoriginalet men det är ändå hedervärt gjort, inkluderande ett lång altsaxsolo av Princess Leia (Sheila Gonzales). Här dirigerar Dweezil bandet som pappa Zappa gjorde men har även lagt till lite egna tecken.
Till de segare delarna av konserten hör ”The evil prince”, en låt som finns med på ”You can’t do that on stage anymore vol. 4” och ursprungligen fanns i en kortare förlaga på det ganska olyssningsbara trippelalbumet ”Thing Fish”. Dweezil påstår att den är ett koncentrat av alla Broadwaymusikaler, vilket låter fantastiskt, men i praktiken kommer den ingenstans.
Allra sämst är Dweezils hårdrockiga tonsättning av en Zappa-text, ”Dragon master”. Det ska kanske vara ironiskt men i så fall går det inte fram.
Konsertens stora stund är ”Zomby woof”, det är jag och mina konsertkamrater denna afton, Anders och Ulf, eniga om. Här förenas allt som är bra med Zappas musik, kanaliserat genom ett sjukt skickligt gäng musiker.
Så, vad ska man säga om ZPZ 2015? Är man Zappa-freak är det ju alltid big fun att få höra de gamla favoriterna men det är samtidigt (som vanligt) svårt att frigöra sig från saknaden av den karismatiska huvudpersonen, Frank Zappa själv alltså.
Dweezil verkar ju vara mysigaste killen och spelar fantastisk gura i rakt nedstigande led från pappa Zappa men hans utstrålning är noll och intet.
Efter fem ZPZ-konserter är jag rätt mätt. Är alltså inte helt säker på att jag kommer nästa gång. Då krävs det genomspelning av ”Uncle Meat” eller ”Lumpy gravy”. Eller gästspel av Ian och Ruth Underwood.
©Dan Backman (foto: Peder Andersson)
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera