kritik sedan 1993

Gallerirond/Stockholm, 29 oktober 2015

Collage.

Akvarellmåleri.

Vill inte påstå att det är en trend men när jag cyklar runt till några Stockholmsgallerier hittar jag både collage och akvareller. Det gör man inte alltid, bör tilläggas.

 

IMG_9582

 

På Domeij gallery visar Erik Hårdstedt oramade akvaller där storslagna berg och fjäll gestaltats sida vid sida med urbana landskap, allt sett som genom ett kalejdoskop.

Det är skickligt gjort, ungefär som om Lars Lerin skulle måla med penslar doppade i utspädd LSD. Men Hårdstedt har (ännu) inte uppnått Lerins överjävliga teknik och känslighet och koloriten är hård och stum. (tom 15/11)

 

IMG_9600 (1)

 

Peter Köhler målar inte med akvarell men hans myllrande och förbryllande pappersbilder på Galleri Magnus Karlsson ser ut så. Köhler, som är en typisk Magnus Karlsson-konstnär, målar/tecknar istället med tusch och vinylfärg.

Även här är det upphackat som ett collage, men mer hallucinatoriskt och organiskt och berättande. Henry Darger kommer upp som en referens i mitt huvud. Eller mer specifikt: en Henry Darger uppdaterad till det psykedeliska 60-talet.

Pappersbilderna är verkligen fantastiskt bra, med hus och båtar och tåg och människor och interiörer och växtlighet och former som rinner ut som amöbor. Allt sammanflätat i ett drömskt kaos som ofta ser ut som ett slags 1800-tal men som antagligen rör sig fritt i tid och rum.

De större vinyl/akryl-målningarna i mättade pasteller som också visas har inte den förtätning som de mindre bilderna uppvisar. De är som panoramor med ett myller av människor som rör sig i inre och yttre landskap filtrerade genom, som jag får för mig, delar av Lars Hillersbergs och Kristina Abelli Elanders konstnärsskap. (tom 8/11)

 

IMG_9586

 

Steget över till Kerstin Billes collage på Studio L2 är inte så långt. Vare sig från Erik Hårdstedt eller Peter Köhler.

Även här är det bilder med ett myllrande liv mellan dröm och uppvaknande. Det är klassisk collagekonst i en surrealistisk tradition. Snyggt utklippt ur tidningare och böcker och säkert komponerade. Det trettiotal collage som visas på galleriet i Gamla Stan ser ut att komma från 60-talet. Eller 70-talet kanske. I alla fall skulle de passa som omslag till den tidens undergroundrockband, gärna de med en symfonisk anstrykning. Det var ju vanligt med den här typen av collage på de lp-omslag som gick att vika ut.

Om jag förstått saken rätt skapade Kerstin Bille (1918-2010) dessa collage enbart för sig själv. Det var först efter hennes död som efterlevande hittade den stora mängd bilder hon klippt och klistrat ihop. Och som nu visas postumt för första gången. (tom 7/11)

 

IMG_9620

 

Akvarell i stort format, men inga collage, hittar man på Galleri Flach. Gabriela Spilsbury har hängt (eller ska vi säga spikat) upp akvareller i monumentalformat som skapar en illusion av korrugerad plåt. Även här är det (naturligtvis) svårt att inte referera till giganten Lars Lerin.

Det är Carl Fredrik Hårleman som sammanställt en utställning med äldre och yngre konstnärer under namnet ”Beyond oblivion”. Det har blivit en fin och, med undantag av André Talborns grälla måleri, ganska lågmäld utställning med abstrakta förtecken. (tom 7/11)

Konst av Kjell Strandqvist och Eva Lange hade jag strax innan sett på Konstakademiens likaledes fina och lågmälda utställning med verk av akademiledamöter. Samtliga skänkta till den jubileumsfond som ska främja fortbildning av konstnärer och arkitekter.  (tom 1/11)

 

IMG_9616

 

Slutligen: gula golv är tyvärr inte så vanliga på gallerierna (jag har ett själv i mitt arbetsrum). Lilla Loyal, på Kammakargatan, har bildat förtrupp och målat golvet starkt gult för den utställning som visas där tom 14/11. Som vanligt är det amerikanska konstnärer som visas och, även här, kan man uppfatta bilderna som collage. Bäst är Henry Gundersons bild av frukter med instuckna gem och skruvar. Den ser ut som en uppdaterad James Rosenqvist. Hurra för det. Nu får Martin Wickström lite konkurrens.

 

IMG_9622

 

Jo, just det, så var det ju Jonas Dahlbergs fina uställning ”Diorama” på Nordenhake. Han som ska göra Utøya-monumentet alltså. Inga collage och inga akvareller men gåtfullt knivskarpa fotografier, med kort skärpedjup, av småfåglar.

Och, inte att förglömma, en sällsamt suggestiv videinstallation i svartvitt. Det skulle kunna vara precis vad som helst, makro- eller mikrokosmos, men är en extremt närgånget filmad speldosa i full gång. Fast i slow motion. (tom 7/11)

©Dan Backman (text+foto)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Grundläggande HTML är tillåtet. Din epostadress kommer inte att publiceras.

Prenumerera på det här kommentarsflödet via RSS

%d bloggare gillar detta: