kritik sedan 1993

Joanna Newsom: Divers (Drag City/Border, 2015)

I teorin är det inte svårt att älska Joanna Newsom. Det är ju liksom omöjligt att motstå en ung sagotant med harpa som verkar ha klivit ut ur ett fantasyäventyr förlagt till 1970-talets Laurel Canyon.

Det är värre i praktiken. Långt inne i den snårskog som hennes låtar växer ihop till – där madrigaler och ragtime slingrar sig barockt runt pianopop och freakiga folksånger – är det lätt att känna sig desorienterad.

Missförstå mig rätt: den 33-åriga indiestjärnan från Kalifornien är verkligen genialisk i sitt egensinne. Och nog finns det enstaka låtar från samtliga fyra album att plocka ut och ställa in i vitrinskåpet. Debutens ”The book of right on” till exempel. Eller ”Emily” från ”Ys” och ”Easy” från ”Have one on me”. Det kräver bara lite jobb med röjsågen för att komma åt dem.

I detta kan hon jämföras med Tori Amos och Kate Bush, som ju också kan trassla in sig i låtar som är snarlika varandra. Joanna Newsom håller till i grannskapet, även om hon är yngre och har egna karaktärsdrag.

Nya albumet, det första sedan 2010 års ”Have one on me”, har också spår som efter några lyssningar kliver ut och pockar på uppmärksamhet. Den mäktiga avslutningen ”Time, as a symptom”, med ett storslaget arrangemang av Dirty Projectors-mannen Dave Longstreth, är en sådan. ”Waltz of the 101st lightborne” – yster som en brittisk folkvisa med fiol, dragspel och gitarr – är en annan.

Men det som gör att jag vill placera ”Divers” bredvid den mer avskalade debuten ”The milk-eyed minder”, som är överlägsen de två album som följde på den, är helheten mer än de enskilda sångerna. Då början på första spåret är en direkt fortsättning på slutet av det sista blir det till en loop. Det är mycket elegant gjort.

Det märks att Newsom jobbat hårt med musik, text, produktion, inspelning, arrangemang och, inte minst, en mycket spännande orkestrering. Hon har fått hjälp med en hel del men spelar en imponerande mängd instrument själv. Harpa förstås men även alla slags klaviaturer, elektriska såväl som akustiska. Dessutom har hon tagit ett kliv framåt i vokalt hänseende. Det knarras mindre, vibratot hålls delvis tillbaka och röstläget är inte lika barnsligt.

Det är som vanligt inte helt lätt att följa med i textflödet. Joanna Newsom berättar kryptiska historier och håller introverta monologer som inte riktigt håller ihop, men det är som med sångerna: vissa textrader kliver ut och lyser som stjärnor på den outgrundliga natthimlen.

©Dan Backman/Rec publ i SvD 151023

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Grundläggande HTML är tillåtet. Din epostadress kommer inte att publiceras.

Prenumerera på det här kommentarsflödet via RSS

%d bloggare gillar detta: