Jan Håfström: Galleri Andersson/Sandström, Stockholm, 2015
Jan Håfströms sju meter höga skulptur ”Vem är Mr Walker?” är ett ypperligt exempel på hur konst kan förbättra det offentliga stadsrummet. Placerad i den deppiga stenöken som går under namnet Järnvägsparken, strax söder om Centralstationen, har den springande Mr Walker blivit till ett spännande utropstecken mitt i den trafikkarusell som brusar på alla sidor. Föränderlig, beroende på vilken sida man betraktar honom från, och möjlig att tolka både som en stressad människa på väg till pendeltåget eller som Fantomens rättrådigt civila alias Mr Walker på jakt efter ännu en illvillig brottsling.
Skulpturen finns med på Håfströms första utställning på Galleri Andersson/Sandström. Fast monokromt svart och i mindre format, intressant bara som en förlaga och som en manifestation i rummet av den Mr Walker som finns med på många av de stora målningar som fyller gallerirummen.
Håfström har ju sysselsatt sig med Fantomen/Mr Walker sedan tidigt 00-tal och man skulle kunna tycka att han borde ha kramat ut det mesta ur den maskulint gåtfulla seriefiguren. På ett sätt kan man väl säga att han har det, på samma gång som utställningen med det kryptiska namnet ”A work of art is nothing” ändå blivit sevärd. Anledningen ligger till viss del i att Håfström hittat nya infallsvinklar, som att konfrontera den fyrkantiga och antagligen ganska okulturella Mr Walker med en kubistisk skulptur med Mondrian-ränder och Arnold Böcklins ”Dödens ö” (ständigt återkommande i Håfströms konstnärsskap).
Fast viktigare än det finkänsliga balanserandet av humor och gravallvar är det traditionella hanterande av färg och form. Håfström är helt enkelt en skicklig konstnär av den gamla skolan, de är ju rätt sällsynta nuförtiden, med full kontroll över en galleriutställnings alla parametrar: från de enskilda bildernas utförande, med karaktäristiska konturer, friläggningar och vackert patinerade ytor, över inramningen i klassiskt svarta tjocka träramar, fram till den välavvägda hängningen.
Alla bilder har inte samma lyskraft, och akrylfärgen har en torrt plastig karaktär vid närstudium, men Håfström får dem ändå att fungera i den sammanhållna helheten.
Längst in i galleriet finns en vägg med collage, inramade i fönsterramar (ett grepp Håfström använt många gånger förr), som tydliggör närheten till Öyvind Fahlström. Det är antagligen skiss- och inspirationsmaterial men är tillräckligt konstfullt komponerade, med tecknade och färglagda inslag, för att fungera fullt ut som självständiga konstverk.
©Dan Backman (text+foto)/Rec publ i SvD 151022
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera