Frank Zappa & The Mothers: Roxy The Movie (Zappa/Playground, 2015)
Frank Zappa & The Mothers konserter på The Roxy i december 1973 (det exakta antalet tvistar de lärde om) är de enskilt mest kända och omsusade av de otaliga konserter Zappa gjorde under sin tid här på planeten Jorden.
Utdrag från spelningarna på rockklubben i Hollywood kom först ut 1974 på dubbelalbumet ”Roxy & elsewhere” (där ”elsewhere” betyder inspelningar från Edinboro och Chicago och studiopålägg gjorda i Bolic och Paramount studios).
40 år senare, 2014 alltså, kom ”Roxy by proxy”. Ett album med inspelningar från 9 och 10 december som inte använts på ”Roxy & elsewhere”. Utan några studiopålägg whatsoever visar de vilken bra och tajt upplaga av The Mothers Zappa hade vid tidpunkten för konserterna.
Det är intressant att jämföra de båda inspelningarna. Zappa utvecklade konsten att jobba vidare med liveinspelat material, det blev en slags hybridform, och med både ”Roxy & elesewhere” och ”Roxy by proxy” tillhands kan man specialstudera hans metod.
Som en sista (?) pusselbit kommer nu den efterlängtade dvd:n med de olycksaliga filmupptagningarna av kvällarna på The Roxy. Zappa hade hyrt in ett filmteam (han måste känt på sig att det skulle bli något extra) men bara några minuter in i den första konserten blev det något knas med ljudsynkroniseringen. Problemet var att detta upptäcktes först när konserterna genomförts och filmerna framkallats.
Zappa gjorde några fruktlösa försök att synka ihop ljud och bild men sedan blev det liggande bland alla hans övriga oavslutade projekt. Fram till nu alltså då den tekniska utvecklingen gjort det möjligt att få ihop allt till den konsertfilm det hela var ämnat att utmynna i.
Och jo, nog tror jag att salig Zappa hade godkänt det resultat som nu föreligger både som dvd och BluRay. John Albarian har ju inte bara fått till synkningen utan även klippt filmen på ett föredömligt vis.
Med fyra kameror, varav bara en handhållen, blir det kanske inte så många vinklar som man blivit van vid, men fullt tillräckligt. Faktum är att det känns helt rätt med den lite ruffiga filmupptagningen: man känner sig nära både musiker och publik (som ser ut att vara hämtad från ”Almost famous”). Klippningen är harmoniskt lugn, men tillräckligt varierad för att inte kännas statisk.
The Roxy är inget jättestort ställe, med en publikkapacitet på 500 pers är det till och med mindre än Debaser Medis. Det syns att scenen är rätt liten och den enda rekvisita som bjuds är den silvriga backdrop man ser på omslaget till ”Roxy & Elesewhere” (noteras kan att de bilderna måste vara tagna antingen på konserten i Edinboro eller Chicago för Zappa och musikerna har inte samma kläder, jeans och t-shirt, som på The Roxy).
Det är, som alla redan vet, en grym upplaga av The Mothers. Avspänd och jammig som ett jazzband, exakt och korrekt som en symfoniorkester.
Zappa är inne i sin mest jazzrockiga period och låter Bruce Fowlers trombon och George Dukes klaviaturer sväva iväg. Trummisarna är två till antalet (bara en sådan sak) och tillsammans med basisten Tom Fowler (som röker en riktigt fet cigarill) driver de den intrikata och upphackade musiken framåt med en osviklig känsla för det groove som, faktiskt, var en sådan viktig beståndsdel i Zappas musik. Hör bara på ”Dog/Meat (The Dog Breath variations/Uncle Meat)”. Stenhårt.
Gruppen är ganska lik den som tidigare på året var med på ”Opopoppa” på Skansen: Frank Zappa, Ruth Underwood, George Duke, Tom Fowler, Bruce Fowler, Ian Underwood och Jean Luc Ponty. Skillnaden ligger i att Ponty och Underwood (tyvärr) saknas och att Chester Thompson och Napoleon Murphy Brock tillkommit.
Alla gör mycket goda insatser, särskilt den ständigt leende Ruth Underwood (förstås) som är alldeles fullkomligt självlysande bakom vibbran, marimban och alla slagverk. Jag har aldrig varit så förtjust i Napoleon Murphy Brock, men han gör vad han ska och stör inte helheten.
George Duke (med ljuvliga vintageklaviaturer) är som vanligt en souligt skön sidekick till Zappa, de två var ju en match made in heaven. Sorgligt att deras samarbete inte blev så långvarigt.
Höjdpunkterna är många. Inledningen av ”Inca roads” som en soft jazzstandard till exempel. Eller slagverksversionen av ”Cheepnis”. Vem annars än Zappa skulle komma på tanken att framföra en sådan?
För att inte tala om Zappas alla prator (regelrätt ståupp). Många har man hört och kan utantill (jo jag vet, vi zappaister är en patetisk skara nördar). De nya är, ursäkta, lika hilariously funny som de man redan lyssnat sönder.
Faktum är att man återigen, med en överrumplande kraft, blir varse vilken unik man Frank Zappa var och vilket fantastiskt litet band The Mothers (i alla sina olika inkarnationer) kunde vara.
Det är härligt att äntligen få se hur ”Rick and Jane and Carl” ser ut även om deras och andras tokdansande till ”Be-bop tango” är, om vi ska vara riktigt ärliga, alldeles för långt utdraget i filmen. Det gäller förstås även Miss Pamelas (från GTO’s) ”erotiska” klängande på de till synes ganska besvärade musikerna under ”Pygmy twylyte”.
Men så är det med Zappa, man får ta det onda med det goda.
Till sist. Kan man få be Ahmet Zappa (som numera basar över kvarlåtenskapen tillsammans med Universal) om en riktigt fin och innehållsrik Roxy-box? Kompletterat med texter och fotografier? Det skulle i så fall bli den första: till skillnad från de flesta andra rockmusiker som kom fram på 1960-talet har Zappa aldrig förärats någon box värd namnet. Zappa-familjen har förvisso givit ut mycket intressant men aldrig samlat ihop det till de slags lyxiga boxar som exempelvis Beatles och Pink Floyd får årligen. Låt oss hoppas på att Universal tar sitt ansvar.
©Dan Backman 151024
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera