kritik sedan 1993

Bill Frisell: Grünewaldsalen, Konserthuset, Stockholm, 17 oktober 2015

Det står tre små tygälgar framför Bill Frisells förstärkare. Det är nog rätt ovanligt vid framträdanden i Grünewaldsalen. Den amerikanska gitarristen kommenterar dem inte men på något sätt passar de bra till den okonventionella kammarjazz som framförs.

Bill Frisell spelar olika slags musik – jazz, rock, americana – i olika slags sättningar och till jazzfestivalen kommer han med sin The 858 Quartet: Jenny Scheinman, violin, Eyvind Kang, viola, Hank Roberts, cello. En slags stråkkvartett alltså, fast där en av violinerna bytts ut mot en frisellskt mjukt och lite skevt klingande elgitarr.

Tillsammans bildar de en kalejdoskopisk enhet, där de skickliga instrumentalisterna spelar med och mot varandra och vänder ut och in på allt. Det är fragementariskt men binds ihop i mjuka bågar och landar i de mest förtjusande knepigheter som tänkas kan.

Ta bara inledande ”This land is your land”. Den startar med spridda skurar av tolvtonsteknik och seriell musik, formerar sig till en skimrande dron, ur vilken Woody Guthries klassiska protestsång stiger upp. Melodin försvinner men kommer åter i Yngve Stoor-tappning (Frisell spelar ju gärna med ett hawaiianskt vibrato), bara för att åter försvinna i en kollektiv improvisation där Jenny Scheinman blir en countryfiddlare.

Så där håller det på. Egna låtar blandas med mer Pete Seeger och originellt utbroderade och sinnrikt dekonstruerade versioner av Fats Wallers ”Jitterbug waltz”, ledmotivet till Bröderna Cartwright (”Bonanza”) och Stephen Stills ”For what it’s worth”.

De två sistnämnda är att betrakta som lustifikationer i en konsert som liknar en verserad och lärd konversation där alla har så mycket intressant att säga att man hela tiden sitter på helspänn för att inte missa något.

Bill Frisell är samtalsledare, men en mycket mild sådan som låter alla komma till tals. En av många höjdpunkter är exempelvis ett duoparti med Frisell och Eyvind Kang. Då låter det ungefär som ett förtrollande jam på ett kambodjanskt risfält.

 

bill frisell1

 

Jo, jag höll på att glömma ”You only live twice”. Det är den absolut bästa version jag hört av John Barrys klassiska James Bond-låt.

©Dan Backman (text+foto)/Rec publ i SvD 151019

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Grundläggande HTML är tillåtet. Din epostadress kommer inte att publiceras.

Prenumerera på det här kommentarsflödet via RSS

%d bloggare gillar detta: