Eilen Jewell: Bryggarsalen, Stockholm, 14 oktober 2015
Eilen Jewell är tydlig. Hon försöker inte mystifiera sig själv eller spela konstig. Tvärtom berättar hon konkret, men inte så utförligt, om låtarna hon ska spela och presenterar sina medmusiker flera gånger. Hon gör det med stor charm, bör tilläggas, tråkigt präktig är hon minst av allt.
Hennes tillbakablickande americana är också den grafiskt tydlig, trots att den rymmer musik av alla möjliga sorter: country, blues, rock, jazz, soul, rockabilly, honkytonk. De korta sångerna är distinkt avgränsade mot varandra, inte som Bob Dylan nyligen på Stockholm Waterfront, vars musik rör sig i liknande trakter och som gjorde en grej av att sångerna flöt in i varandra.
Eilen Jewell sjunger fantastiskt bra. Stämman är klar och fyllig och hon håller sig hela tiden till ämnet. Kompet på akustisk gitarr är funktionellt och ibland spelar hon lite munspel, i stil med Dylan.
I slutet av konserten överraskar hon med en ljuvligt avskalad och soulig version av Smokey Robinsons ”My girl”, tillägnad dottern (femton månader och med på turnén). Då får hon god hjälp av den inledande duon Miss Tess och Thomas Bryan Eaton. De två hjälper även till att göra en fräsigt jazzig låt med rockabilly-stuk nästan farligt svängig med duellerande gitarrer.
Kompbandet är bekant sedan förr: äkta maken, trummisen Jason Beek, och kontrabasisten Shawn Supra bildar en ändamålsenligt energisk kompsektion, medan gitarristen Jerry Miller surfar ovanpå och dekorerar musiken med en oändlig ström av uppfinningsrika gitarrfigurer. Miller, som blivit uppmärksammad i Sverige efter turnéer med Doug Seegers, är dock något av ett problem. Han har en jobbigt vass ton i guran, ligger för högt i ljudmixen och borde tukta sin spelglädje: uttrycket less is more är antagligen helt obekant för honom.
©Dan Backman (text+foto)/Rec publ i SvD 151016
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera