Julia Holter: Kägelbanan, Stockholm, 2 november 2015
Den oformligt flytande ”Vasquez” hör inte till Julia Holters bättre låtar men när den går in i ett läge som liknar en indisk raga sammanstrålar musikerna i ett särskilt förtätat parti. Det är kontrabasisten Devin Hoff som med sin stråke leder in musiken mot ragan och får Julia Holters klaviatur att spela rollen av en tambura och Corey Fogels trummor att bli till tablas. Bildligt talat alltså, ragan finns nog bara i mitt huvud. Violinisten Deanna Maccabe tar vid med stråkdrag och fingersättning som närmar sig countryn utan att ragastämmningen går förlorad.
Det ogripbara svävandet mellan olika musiktraditioner är högst symptomatiskt för Julia Holter. Klassiskt skolad i musik och till en början hemmahörig på den konceptuellt experimentella delen av indiescenen i hemstaden Los Angeles har hon sakta men säkert jobbat sig fram till höstens genombrott med albumet ”Have you in my wilderness”. Det fjärde sedan albumdebuten 2011 och hennes mest lättillgängliga med låtar som, trots sin komplexitet, går att lyssna på som raka popsånger.
Den finaste av dem alla, ”Sea calls me home”, avslutar konserten på bästa tänkbara vis. Med klaviaturen programmerad till att låta cembalo åkallar hon både barockpop och Brian Wilson i en förtjusande tungfotad sång med en vackert obegriplig text om havet.
En annan höjdpunkt i låtlistan är ”Feel you”, också den hämtad från det senaste albumet och med en skarpskuret pådrivande cembalo som stabil grund i en komposition som kränger och vränger sig utan att förlora förståndet.
Det är inte helt lätt att ringa in Julia Holter och hennes musik. Det experimentella och eklektiska draget finns hela tiden närvarande, även i de ovan nämnda låtarna. Det mest okomplicerade är nog hennes klara och rena stämma som, ibland med stöd av Deanna Maccabe, liksom svävar ovanför det mångbottnade instrumentala utsvävningarna. Den elförstärkta kontrabasen jordar musiken med en avrundad ton och med violinen och klaviaturen i förgrunden blir det en vackert mjuk ljudbild i en närmast kammarmusikalisk stil.
Trummisen är den svaga länken. Han har en svår – men inte omöjlig – uppgift att driva på utan att slamra. Han förstör inte direkt det finstilta men har vare sig känslan eller tekniken att tillföra något, förutom i de partier där musiken blir mer bombastisk.
Det är en fin konsert, med sånger känsligt översatta till en delvis annan instrumentering än på albumen. Möjligen är det lite oförlöst och introvert. Julia Holter och hennes band hade gärna fått ta ut svängarna och både gnisslat mer och stigit ännu högre upp i pophimlen.
©Dan Backman/Rec publ i SvD 151104
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera