Snarky Puppy: Konserthuset, Stockholm, 4 november 2015/Godspeed You! Black Emperor: Debaser Medis, Stockholm, 4 november 2015
Snarky Puppy.
Godspeed You! Black Emperor.
Det märks redan på namnen att det här är två helt diametralt motsatta band. Det ena ett glatt extrovert gäng högutbildade fusionmusiker från USA. Det andra en samling introvert doom-manglande dysterkvistar från Kanada.
När de spelar samma kväll i Stockholm är det en slump och att likna vid två skepp som mötas i natten (utan att låtsas om varandra).
Jag kan på goda grunder anta att det bara är jag som bevistar båda konserterna (och för att kunna göra det måste jag lämna Konserthuset i förtid). Jag kan ha fel, men grupperna är så olika att den publika överlappningen lär vara marginell.
Båda är goda exponenter för sina respektive genrer och båda spelar för utsålda hus. Snarky Puppy har efter endast ett tidigare framträdande på lilla Fasching tagit ett rejält kliv en bit upp på Kungsgatan, till stora Konserthuset. Det är rätt imponerande. GY!BE var senast på Way Out West, för två år sedan, och har sakta men säkert byggt upp en stor publik.
Snarky Puppy är en kollektivgrupp med sisådär 25 medlemmar. När de turnérar brukar det vara uppåt tio personer som följer med. Den glada basisten Michael League är alltid med men tyvärr har den sköna keyboardsnubben Cory Henry annat att göra (fast han kommer till Fasching med eget band 19 november).
De vita Puppy-männen (undantaget den svarta trummisen) spelar en mångbottnad fusion som kan påminna om typ Weather Report och Pat Metheny och Chick Corea (som alldeles nyss var på samma scen). Musiken har en luftig karaktär och bandet kan liksom koka utan att det blir fullt ställ. Det är rätt imponerande.
Problemet är att de inte har några bra solister och inte en enda låt värd namnet.
Där Snarky Puppy är eklektiska och eteriska är Godspeed You! Black Emperor tunga och enahanda. Med tre gitarrister, två trummisar, två basister och Sophie Trudeau på violin frammanar de en svärtad och blästrad domedagsmusik som etsats i kopparplåtar som legat alldeles för länge i syrabad.
Till skillnad från andra band har GY!BE fungerande filmer bakom sig. Det är Karl Lemieux som med stora projektorer manipulerar filmloopar i realtid. Rörliga bilder som förstärker musiken och bidrar till en helhetsupplevelse.
Filmerna är repiga och hackiga och kan visa skogsbränder, övergivna hus och rådjur filmade på natten. Ibland ser det ut som något överblivet från hipsterversionen av ”Blair Witch Project”.
Det är inget nytt, det har funnits och finns en massa band som spelar den här typen av envetet malande dronemusik. Pärson Sound (som senare blev Träd, Gräs och Stenar) gjorde det redan 1967. Tony Conrad och Faust gjorde det 1972. Idag finns det band som Earth och Sun O))).
GY!BE är fantastiskt bra i sin skräckinjagande dysterhet men en timme brukar vara ganska lagom. Sedan blir det, ärligt talat, lite småtråkigt.
Det bästa vore förstås om Godspeed You! Black Emperor kunde få något av Snarky Puppys lätthet och att Snarky kunde tyngas ner av Godspeeds mörker.
©Dan Backman
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera