kritik sedan 1993

Zapp: Fasching, Stockholm, 6 november 2015

Jag vill ha synthbasar som plöjer djupa fåror i golvet, sleazy talkbox och funkgrooves ”on the one”. Det är ju det som Zapp och Roger Troutman handlar om.

Och nog kan Zapp leverera electrofunken så att alla blir nöjda. Även om bara två av fyra bröder Troutman fortfarande är i livet (Roger och Larry gick bort i ett tragiskt mord/självmord 1999).

Men de vill mer än så: predika om Herren där uppe, han som hjälpt dem att komma ända till Stockholm och, framför allt, få hela Fasching (som verkligen är fullsmockat) att fredagspartaja som om det inte funnits någon morgondag.

 

FullSizeRender-1

 

Så istället för att hålla sig strikt till den av Clinton och Bootsy influerade electrofunken skuttar de sju medlemmarna omkring på den lilla scenen både som funkgubbar och lekfarbröder.

De klarar funken, kommer undan med barnsligheterna och byter instrument såväl som kostymer (alla med glitter, några med lysdioder) som vore det den naturligaste sak i världen. Det hör inte direkt till vanligheterna på Fasching, ska tilläggas.

Publiken älskar det, antagligen lika mycket som de gjorde på 80-talet. Själv är jag en tråkig typ och skulle hellre se att de fokuserade på groovet.

Det är ju ändå det som är grejen.

©Dan Backman (text+foto)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Grundläggande HTML är tillåtet. Din epostadress kommer inte att publiceras.

Prenumerera på det här kommentarsflödet via RSS

%d bloggare gillar detta: