kritik sedan 1993

Carla Bley: Fasching, Stockholm, 8 november 2015

Carla Bley stirrar på notbladet som om den egna kompositionen är helt ny för henne. Så brukar det vara, den 79-åriga jazzlegenden är inte direkt någon utlevande scenpersonlighet. Quite the opposite faktiskt. Men hon är bra på torrt roligt mellansnack.

Basisten, tillika sambon, Steve Swallow tittar också stint på sina notblad. Likaså saxofonisten Andy Sheppard.

Det ser alltså mer ut som om tre forskare/akademiker har ett hobbyband och fått en spelning på den lokala jazzklubben än den tvättäkta jazztrio de faktiskt utgör. En konstellation som med musikernas sammanlagda erfarenhet och kunskap placerar dem i toppskiktet på den internationella jazzscenen.

Vid det senaste Sverigebesöket, för två år sedan, spelade trion på Grünewaldsalen. Det var en bra konsert men frågan är om inte Fasching utgör en bättre inramning för deras lågmält laddade kammarjazz.

Carla Bley är en, ur alla aspekter, distinkt utmejslad jazzprofil, mer kompositör och arrangör än improviserande musiker. Aldrig publikfriande, alltid framåtblickande med nya kompositioner. På Fasching får vi höra en ny tredelad historia om missbruk och återhämtning (!) som håller precis den höga klass som man förväntar sig från en så skarp penna som Bley.

Med ackordvändor som aldrig tycks återvända till start utan hela tiden hittar nya vägar och stickspår att utforska driver hon Swallow och Sheppard framför sig. Det är belevat och förtätat, som ett ödesdrama gestaltat med små gester. Det kärva vemodet och sentimentaliteten finns där, fast med en absurt humoristisk ton i undertexten.

Det är hela tiden melodiöst, fast på gränsen till atonalitet. På något sätt låter det som om hon dekonstruerar formeln för den amerikanska sångboken med en europeisk sensibilitet.

Det är Andy Sheppard som står för de mer expressiva känsloyttringarna. Han har en skönt ruffig ton i tenorsaxen och kan närma sig Gato Barbieris yviga sentimentalitet (att jag nämner just Barbieri beror på att han medverkat på flera av Bleys bästa inspelningar).

Steve Swallow har en torr och stum ton i sin halvakustiska basgitarr. Han är som alltid en finkänslig ackompanjatör och solist men nog hade en fyllig och varm kontrabas suttit bra i den här sättningen.

 

IMG_9701 (1)

 

Det är en riktig Carla Bley-kväll så efter originalet blir det en hyllning under ledning av saxofonisten och flöjtisten Lennart Åberg (med Bley/Swallow/Sheppard som entusiastisk åhörare).

Det är en celeber samling svenska jazzmusiker som tar sig igenom några mer eller mindre komplicerade Bley-kompositioner och sammantaget är det en hedervärd prestation, även om det egentligen bara lyfter på riktigt under den fina tolkningen av ”Ida Lupino”. Med Monica Dominques hammond och Maggi Olins flygel blir det precis så där kärvt melodiskt som bara Carla Bley-låtar kan vara.

En sista grej: det är inte ofta som valthorn används i jazziga sammanhang men Petter Carlsson visar att det går alldeles utmärkt.

©Dan Backman (text+foto)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Grundläggande HTML är tillåtet. Din epostadress kommer inte att publiceras.

Prenumerera på det här kommentarsflödet via RSS

%d bloggare gillar detta: