kritik sedan 1993

Dungen: Allas sak (Smalltown Supersound/Border, 2015)

Det är jobbigt att lyssna på Dungen. Utspelet är intensivt och uttrycket präglat av tvära kast. I detta kan man likna dem vid Frank Zappa, ett original som inte heller gjorde det lätt för lyssnaren.

Zappa brukar inte anföras som en referens när det gäller Dungen, lite konstigt då Dungens gitarrist Reine Fiske ibland ligger nära Zappas speciella sätt att brodera ut tonerna till vindlande långa solon.

Lite konstigt är det också att Fiskes ljuvligt distade gitarrsolon inte fått ett större erkännande, istället påtalas det märkliga i att Gustav Ejstes svenska texter inte stått i vägen för de stora utlandsframgångarna. Men vad är det som är märkligt? När jag var liten förstod jag inte särskilt mycket av vad The Beatles eller The Walker Brothers sjöng om men jag förtrollades ändå.

Det speciella med Dungen, och som gör dem exotiska både här och utomlands, är förankringen i den svenska proggens flummigaste vrår. Och då särskilt den magi som Bosse Hansson lockade fram ur sin mytiska hammondorgel och som Fläsket Brinner så utsökt omformulerade och tog vidare ut på strövtåg.

MEX207-Cover-hi-resAllt detta – Zappa, Hansson, Fläsket – finns med på Dungens nya album, det sjunde i ordningen och det första sedan 2010 års ”Skit i allt”. Addera brittisk progrock, svensk spelmansmusik, amerikansk folkrock och tysk tvärflöjtsfunk och vi kommer nära gruppens ljudbild, men inte helt och hållet. Det finns något i Gustav Ejstes fint utmejslat mossgröna melodier och underbart naivistiska texter – för oss som förstår dem alltså – och musikerna sätt att förmedla dem på som gör Dungen unika både här hemma och ute i världen.

Det är intressant att notera hur nära detta album ligger debuten, först utgiven i en sedan länge utgången vinylupplaga 2001, sedan i en lite ändrad form på cd året efter. Idag hör man att det psykedeliska flödet finns där redan från början, likaså dynamiken mellan Gustav Ejstes särpräglat nasala sång och Reine Fiskes elektriska utbrott på guran.

Ejstes och Fiske har varit med från början men basisten Mattias Gustavsson och trummisen Johan Holmegård har tillkommit under resans gång. Nu är de en omisstlig del av Dungen både på skiva och live: en lika rörlig och rörig rytmsektion som Jimi Hendrix-kompet Noel Redding och Mitch Mitchell (Hendrix är för övrigt en referens att foga till de tidigare nämnda).

Jag kan inte avgöra om ”Allas sak” är bättre eller sämre än föregångarna. Det är lika svårt som att välja ut enskilda spår på albumen. Allt ingår i det psykedeliska flödet: låtarna, albumen, konserterna.

Möjligen lyser det lite extra om Reine Fiskes extraordinära gitarrkrevader i ”En dag på sjön” (ett gitarrsolo maskerat till låt) och den tvärflöjtsfunkande instrumentala ”Franks kaktus” (med mer än en blinkning till Fläsket Brinner). Avslutningen ”Sova” inte att förglömma: en åtta minuter lång låt som börjar i ett stämmningsläge i närheten av Pink Floyds ”Time” och efter ett sammanbrott i Mecki Mark Men-stil landar i den vackraste värmländska skogsgläntan.

©Dan Backman/Rec publ i SvD 150923

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Grundläggande HTML är tillåtet. Din epostadress kommer inte att publiceras.

Prenumerera på det här kommentarsflödet via RSS

%d bloggare gillar detta: