Jersey Boys: Chinateatern, Stockholm, 18 september 2015
The Four Seasons hade sin storhetstid på 60-talet. Främst i USA men även i resten av världen, Sverige inte undantaget. De fick en listetta redan med den första singeln, ”Sherry”, och lyckades följa upp den med ett pärlband av hits som fortfarande är gångbara även om de flesta idag inte har en susning om vem som gjort dem. När världen drabbades av beatlemania övergick karriären till att bli som en berg- och dalbana, både för gruppen och stjärnan Frankie Valli.
Nu har stämsångarna från New Jersey blivit föremål både för en musikal och en film. Det har ju blivit en trend att bygga musikaler på låtar som människor redan kan och nog känner många igen hits som ”December 1963 (Oh what a night)”, ”Rag doll” och ”Silence is golden”.
Det är en slagkraftig berättelse av en sort vi hört många gånger förr. Fylld av blod, svett och tårar och framgångens sötma. Den svenska uppsättningens förtjänst ligger helt och hållet i musiken: Bob Gaudios låtar är klassisk amerikansk 60-talspop av bästa sort. Från början som en slags uppdaterad doo-wop, med tiden discofierad och öppen för tidens musikaliska strömningar. Bruno Mitsogiannis, Peter Johansson, David Lindgren och Robert Rydberg framför de lättviktiga men oemotståndliga sångerna utmärkt och en grupp under ledning av Jan Radesjö driver musiken med ett tillbakahållet tryck.
Så långt är allt gott och väl. Det är mellan sångerna, som aldrig framförs i sin helhet, som den både långrandiga och snabbspolade musikalen har sina svackor. Karaktärerna är tillyxade och den glädje, sorg och aggression som finns i manuset blir aldrig övertygande gestaltat, vare sig av de välklädda, skönsjungande och snärtigt dansande unga männen eller människorna runt dem.
©Dan Backman/Rec publ i SvD 150921
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera