David Gilmour: Rattle that lock (Columbia/Sony, 2015)
Pink Floyds ”The endless river” baserades på outgivna inspelningar, varsamt redigerade och kompletterade av Nick Mason och David Gilmour. När det släpptes i november förra året markerade det slutet på en rockhistoriskt viktig epok. Eller kanske inte. Man vet ju aldrig med gamla rockband, de har en tendens att återupplivas.
När David Gilmour nu kommer med sitt fjärde soloalbum, ”Rattle that lock”, kan man välja att se det som en slags fortsättning på Pink Floyd. Som tongivande medlem i den brittiska gruppen har hans solomaterial oundvikliga berörningspunkter med Pink Floyd-musiken. Det hör man redan i öppningslåten ”5 A.M.” där Gilmours gitarr låter exakt lika sorgset övergiven som på inledningen till Floyd-klassikern ”Shine on you crazy diamond”.
”Rattle that lock” är ett välljudande och sammanhållet album, med en avslutning som knyter an till öppningen och en balanserad låtordning som får helheten att harmoniskt bölja fram och åter med varierande intensitet.
På den ena sidan av skalan hittar vi titelspåret, ett snyggt och stadigt konstruerat stycke musik för bilradion byggt på den lilla melodisnutt man kan höra innan meddelanden på franska järnvägsstationer. ”A boat lies waiting” har en helt annan karaktär: atmosfäriskt stillastående med en gammal pianoslinga Gilmour spelat in för länge sedan på en minidisc och något av ett syskon till det förra albumets titelspår, ”On an island”. Det är mycket vackert.
Jazzballaden ”The girl in the yellow dress” har också den en skönt soft karaktär men är bara en småmysig bagatell. Det hör man när den första chocken över att Gilmour testar jazzgenren lagt sig.
”Rattle that lock” har sina kvaliteter, absolut, men det vore fint om Gilmour skulle våga sig ut ur sin bekvämlighetszon. Det gäller inte minst hans gitarrsolon som genomgående låter tämligen oinspirerade.
©Dan Backman/Rec publ i SvD 150916
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera