kritik sedan 1993

Dâm-Funk: Invite the light (Stones Throw/Border, 2015)

Funken är inte konstant, tvärtom har den under tidens gång antagit många olika skepnader.

I början av 1980-talet, när syntar, sequencers, vocoders och trummaskiner var högsta mode, tog band som Zapp och Mtume in funken i en elektronisk fas som skiljde sig rätt mycket från James Brown samtidigt som den behöll sin karaktäristik både vad gäller harmonik och rytmik.

dam-funk_invite_the_light_we_continue_the_405_new_music_funkDâm-Funk, producent, musiker, låtskrivare, remixare och dj, har under många år ägnat sig åt ett undersökande och uppdaterande av just denna funkepok. När han nu presenterar sitt tredje och klart bästa soloalbum, ”Invite the light”, är det som en fullfjädrad mästare i denna konstart. En traditionsbärare som, för att travestera Prince Charles, inte fejkar funken.

Med monumentalt bubbliga basgångar, atmosfäriska syntar, stilenligt stela trumprogrammeringar, brusiga radioröster, souliga sångröster och allmänt p-funkigt stolliga upptåg är det ett album som ger glädjerusiga associationer till Kleeer, Gap Band, SOS Band, Mtume, Slave, Prince, Roger Troutman, Zapp, Prince Charles, Rick James och tidiga Jimmy Jam & Terry Lewis -produktioner samtidigt som helheten är hiphopigt uppdaterad till 2015.

Damon Garrett Riddick, som är mannen bakom Dâm-Funk, har gjort album med Snoop Dog och Steve Arrington och kan ses som en slags brygga mellan electrofunken, G-funken och den experimentella hipstermusiken. Kolla bara in gästlistan på albumet: Junie Morrison (Ohio Players, Parliament-Funkadelic), Q-Tip, Flea, Ariel Pink, Leon Sylvers III, Leon Sylvers IV, Snoop Dog, Jody Watley, Computer Jay, Joi Gilliam, Nite Jewel, Jane Jupiter, Jimijames och Novena Camel.

Gästlistan till trots är det ett mycket väl sammanhållet album. Lite för långt och utdraget förstås, men det ingår liksom i genren. Skulle det streamas i en affär eller på ett kafé skulle jag antagligen stanna kvar till slutet, det softa gunget och den eleganta harmoniken i spår som ”We continue”, ”Somewhere, someday”, ”Floating on air”, ”Missing you”, ”Glyde 2nyte” och ”Virtuous progression” är ju så hypnotiskt tilldragande att man aldrig vill lämna musikbubblan.

Dâm-Funk har, förstås, även en mer hårdfunkig sida: den Gap Band-stötiga ”Surveillance escape” den p-funkiga ”HowUGonF*kAroundAndChooseBusta?” och den störigt skruvade ”The hunt & murder of Lucifer” är utplacerade som nödvändiga utropstecken i den genomarbetade helheten.

För oss som slaviskt lyssnade på och diskuterade Mats Nileskärs Soul Corner på det tidiga 80-talet blir albumet något av en nostalgitrip. Måste verkligen leta rätt på mina inspelade kassetter.

©Dan Backman

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Grundläggande HTML är tillåtet. Din epostadress kommer inte att publiceras.

Prenumerera på det här kommentarsflödet via RSS

%d bloggare gillar detta: