Frank Zappa: Dance me this (Zappa records, 2015)
Sedan Frank Zappas bortgång 1993 har det kommit 38 postuma album. Zappa var en arbetsnarkoman som spelade in allt så Gail Zappa – kompositören, musikern och åsiktsmaskinens änka – har haft mycket att hämta i arkivet.
”Dance me this” var det sista album som Zappa hann avsluta. Varför det kommer först nu vet nog bara familjen Zappa: den postuma utgivningen har vare sig varit kronologisk eller följt någon linje. Det är det hundrade albumet i den officiella diskografin och blir kanske det sista Zappa-album som släpps. Det vore antagligen det bästa för vårdandet av Frank Zappas minne, men då det säkerligen finns mycket kvar att damma av antar jag att det kommer mer. Frågan är bara till vilken nytta då det känns som att mycket av det postuma varit av begränsat intresse.
Albumet ska placeras in i den mångsidiga kompositörens konstmusikaliska fack. Zappa uttryckte en önskan om att musiken skulle plockas upp av någon koreograf och bli till en ballet. Det är ingen dum tanke: låtarna blir faktiskt bättre om man fantiserar fram dansare i märkliga kreationer. Kanske utklädda till dammsugare, som på omslaget till ”Chunga’s revenge”.
”Dance me this” är till största delen ett instrumentalt album, komponerat och inspelat 1993 på en Synclavier. Zappa var en av de första ägarna till den digitala samplingssynten och använde den mycket på de album som släpptes under hans tio sista levnadsår.
På den tiden var det en mycket avancerad musikmaskin som kunde programmeras att spela musikaliska passager som var närmast omöjliga att framföra även av de skickliga musiker Zappa använde sig av. Idag låter det plastig 80-talssynt om många ljud och trots de avancerade programmeringsmöjligheterna och de oförutsägbara vändningarna i kompositionerna, både harmoniskt och rytmiskt, finns det något statiskt över framförandet.
För perfektionisten Zappa var det förstås en befrielse med en maskin som lydde minsta vink. Synclavieren blev för honom en digital symfoniorkester, med en extra stor slagverkssektion, där han kunde vidareutveckla de alltid påtagliga influenserna från Igor Stravinskij och, framför allt, Edgard Varèse.
På ”Dance me this” strävar Zappa inte så mycket efter det symfoniska, här är det mindre ensembler som frammanas och ett mer monotont anslag. Stort fokus ligger på slagverken: ”Wolf harbour” låter som om en slagverkssektion placerats i en översvämmad elektronmusikstudio. Det plingar, bångar, svischar och bubblar på ett laddat olycksbådande sätt men den femdelade sviten står ändå mest och trampar vatten i drygt 27 minuter.
Då händer det mer i ”Goat polo”. Upphackade och delvis atonala melodifragment i typisk Zappa-stil virvlar omkring bland slagverk som stökar runt i en pseudo-orientalisk sci-fi-värld. Mitt i allt står en mongolisk strupsångare (!) och knarrar fram ljud från kroppens inre regioner.
Anatolii Kuular, Kaigl-Ool Khovalyg och Kongar-Ool Ondar medverkar på ytterligare två spår, titelspåret och den avslutande ”Calculus”. Det må vara överraskande för de som associerar Zappa med banaliteter som ”Bobby Brown” men faktum är att Zappa var öppen för all slags musik, inte minst traditionell musik.
Titelspåret drar också det åt motstridiga håll. Här ligger strupsången som en kärv garnering på en envetet upprepad pianofigur som kunde vara hämtad från Keith Jarretts 70-tal, särskilt det han gjorde med den ”europeiska kvartetten” på etiketten ECM. För zappaister är det också av intresse att det korta gitarrsolo Zappa här spelar lär vara det sista han gjorde.
”Dance me this” är inte något av Frank Zappas bättre album. Det kräver några lyssningar för att öppna sig och låter ljudmässigt daterat. Ändå får man vara tacksam att Gail Zappa slutligen gjort det tillgängligt. Sett som ytterligare en pusselbit i porträtterandet av ett oförlikneligt konstnärsskap – som uppenbarligen inte hade stagnerat – fyller det mer än väl sin funktion.
©Dan Backman/Rec publ i SvD 150726/
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera