Roy Ayers: Fasching, Stockholm, 28 juli 2015
Fasching fick en funky start efter sommaruppehållet. Det blir ju så när ett av jazzfunkens stora namn – Roy Ayers – är i stan.
Den idag 74-åriga vibrafonisten och sångaren tar det lite lugnt i början. Han är ute på en hektisk turné, säger att han precis blivit väckt av en bandmedlem och kickar igång kvällens konsert med lite jammigt soulig jazzfunk.
Det är förstås något av en besvikelse att han spelar på en syntvibbra. Men det är bara att hacka i sig. Samma sak med Lonnie Liston Smith som valde bort sitt Fender Rhodes för en Korgsynt vid sitt förra besök på Fasching. Äldre musiker verkar liksom inte orka bry sig om auran som finns kring de gamla klassiska instrumenten. De praktiska aspekterna tycks vara viktigare.
©Dan Backman
Groovet markeras hårdare redan i den andra låten. Rytmsektionen flexar musklerna och musiken flyger iväg. Det märks direkt att alla trivs tillsammans och att Roy Ayers ger dem konstnärlig frihet.
Det kanske inte är så mycket till låtar – Ayers stora hit, ”Everybody loves the sunshine”, ej undantagen – allt ligger i groovet och riffen. Det är ju så beskaffat med funken.
”Everybody loves the sunshine” kommer ungefär i mitten av konserten (denna gång utan paus) men nog är ”Running away” betydligt roligare att höra. Med en oemotståndling allsångsrefräng, ”shoobee-do, run, run, run”, sätter den fötter på Fasching. Saknar dock ”In the dark”, det är ju en av Ayers allra bästa låtar.
Upplagan av kompbandet Ubiquity är en riktigt, riktigt bra sådan. Rytmsektionen är sjukt tajt och klaviaturspelaren Jamal Peoples gör flera bra solon. Roy Ayers själv verkar dock rätt trött och spelar mest på rutin. Han har kvar sin coola röst och är en skönt plirig gubbe men det är basisten Donald Nicks som blir kvällens behållning. Herregud, vilka basgångar!
©Dan Backman
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera