Wilco: Star wars (dBpm records, 2015)
Den internationella musikindustrin har nyss enats om att ha fredagar som gemensam releasedag för album och singlar. Det känns som ett bakåtsträvande slag i luften. I en tid då det blivit allt vanligare att musikskapare utan föregående marknadsföring överraskar världen med album färdiga att streama eller ladda ner vill skivbolagen ha ordning och reda. På det gamla sättet.
Wilco är något av pionjärer på området. Redan 2001 lade de ut sitt då aktuella album ”Yankee Hotel Foxtrot” på hemsidan, gratis att streama. Nu har de gjort det igen och utan förvarning släppt det nya albumet på alla digitala plattformar. Albumet går att ladda ner gratis från hemsidan en månad och kommer på cd 21 augusti.
”Star wars” är den tjugoårsjubilerande amerikanska indiegruppens nionde album och det första sedan 2011 års ”The whole love”. Det har en behändig speltid på drygt 33 minuter och de flesta av albumets 11 spår klockar in på en gammaldags singellängd runt tre minuter. Det längsta spåret, ”You satellite”, är drygt fem minuter, det kortaste, den inledande instrumentala ”EKG”, bara 76 sekunder.
Vi kan börja där, då båda låtarna tillhör albumets bästa och kan sägas representera olika spår och referenspunkter i den mångskiftande terräng där Jeff Tweedy och de andra Wilco-männen håller till. Att ”EKG” låter som om The Magic Band (utan Captain Beefheart) skulle gett sig på en baklängesversion av The Beatles ”Birthday” är förvisso en något udda inledning men fungerar utmärkt som portal till ett album som avigt snirklar sig fram på vägar och stigar som både leder framåt och bakåt och in på överraskande villospår.
”You satellite” är något helt annorlunda. Mer som ett skönt monotont gitarrmanglande i Velvet Underground-traditionen, fast med en intrikat rytmik som drar åt olika håll. Den hade gärna fått vara dubbelt så lång och kommer säkert bli en given favorit på kommande konserter.
The Beatles-inflytandet i allmänhet och John Lennon-inflytandet i synnerhet är märkbart lite här och där. Det brukar ju bli så på Wilco-plattorna. Inte så att det stör, Jeff Tweedy lyckas ju på något sätt knåda ihop alla sina influenser till sånger med egna personligheter, även när han sjunger närmast exakt som Lennon i den fina och skönt lunkande midtempo-balladen ”Taste the ceiling”. Den avslutande ”Magnetized” har, utan att man direkt kan peka ut några stölder, så mycket Beatles-vibbar (tänk ”White album”) att det gränsar till att bli åtalsbart. Allt finns där: Lennon-stämman, Paul McCartney-kören, George Harrison-gitarren och Ringo-trummorna. Svårt att inte älska det.
Annat att plocka fram kan vara den glamrockiga ”Random name generator”. En studsig sak med fuzzgitarrer som The Ark säkert skulle vilja ha prytt sin repertoar med. Den lika fuzzigt boogierockande ”Pickled ginger” håller till i ungefär samma område men är mer spännande i sin attraktiva hotfullhet och lika smidiga som oväntade transformation från T-Rex till brusigt hackig avantgardism.
”Stars wars” är ett album gjort av en grupp som tagit sig upp från altcountry till friformiga oljud. En grupp som odlar sin musik i 70-talets mylla, leker med stereobilden och finner nöje i att hacka upp poplåtar och sedan sätta ihop dem i lite fel ordning. Det är ingen revolutionerande arbetsgång men Wilco visar att det fortfarande är en fungerande metod att hålla musikskapandet levande och relevant.
©Dan Backman Rec publ i SvD 150722
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera