Robert Plant And The Sensational Space Shifters: Gröna Lund, Stockholm, 14 juli 2015
Robert Plant utgör ett levande bevis för att också hårdrockshjältar kan åldras med värdighet. Den fortfarande långhåriga 66-åriga britten kan till och med lyfta på knäet och vifta flamboyant med mikrofonstativet utan att det blir patetiskt.
Istället för att harva på med Jimmy Page, trätobrodern från Led Zeppelin, har Plant gett sig in i olika mer eller mindre lyckosamma projekt. Det bästa, och mest uppmärksammade, var resan in i americana-land med Alison Krauss, resulterande i det lysande albumet ”Raising sand” och en turné som även nådde Sverige.
©Dan Backman
Något exempel på det sistnämnda blir det inte när Plant besöker Grönan med The Sensational Space Shifters, den mycket dugliga konstellation musiker han arbetat med sedan 2012. Istället blir det överraskande mycket från den digra Led Zeppelin-katalogen. Grejen är bara den att han klippt och klistrat och stökat runt med låtarna i sådan omfattning att hardcorefans antagligen blir nervösa bara av att läsa om det.
Det är en riskabel balansakt att omarbeta gamla kära låtar men jag tycker att Plant och kompani är finkänsligt kreativa när de, för att ta ett exempel, låter den monumentalt rifftunga megaklassikern ”Whole lotta love” övergå i ett mellanspel där den brittiska folkrocken möter den västafrikanska traditionsmusiken via Juldeh Camaras ensträngade fiol. Eller som i ”Little Maggie”, där två plonkiga banjos (en amerikansk och en afrikansk) kompletteras med en syntslinga som låter acid och raveparty.
Led Zeppelin var ju långt ifrån något renlärigt hårdrocksband men här har Plant tagit sig ännu större friheter och låter den tunga bluesrocken färgas av folkmusik och piggas upp av samplingar. Inte för att det är något nytt, det finns väl ingen genreblandning i världen som lämnats oprövad, men de här svartklädda männen är mycket övertygande när de plöjer djupa fåror i rockmyllan och manglar ut hypnotiska riff med tamburin och en öppensinnad bluesbaserad metodik.
Men även om genreöverskridandet är själva poängen med det här bandet så blir det alldeles särskilt bra när gruppen komprimeras till skriksångaren Robert Plant (jodå, han har kvar den gälla rösten) och en powertrio. Med Plant, gitarristen Skin Tyson, basisten Billy Fuller och trummisen Dave Smith blir ”The Wanton song” en skön uppvisning i tung sjuttiotalistisk hårdrock, med karaktäristiskt tvära vändningar i riffen.
Den sublimt folkrockiga ”The rain song” är däremot alldeles för akustiskt lågmäld för Gröna Lund och de uppåt 15 000 som tagit sig dit. Nyanserna och modulationerna i den gamla fina Zeppelin-låten, från albumet ”Houses of the holy”, går förlorade när volymen sänks och nöjesfältets åkattraktioner blir alltför påtagliga.
©Dan Backman Rec publ i SvD 150716
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera