kritik sedan 1993

Paul McCartney: Tele2 Arena, Stockholm, 9 juli 2015

Efter mer än fem decennier på den absoluta världstoppen har Sir Paul McCartney fortfarande kvar energin, gnistan och, inte minst, ödmjukheten inför publikens bifall.

Det är i alla fall så det känns när han talar svenska, berättar anekdoter och river av 40 låtar på 2 timmar och 45 minuter utan att tappa vare sig stringens eller engagemang. Nog för att det ofrånkomligen blir lite forcerat, och att vissa låtar faktiskt inte är så himla mycket att skryta med, men sammantaget blir det till en konsert utan några riktiga svackor.

Som medlem av The Beatles utgjorde Paul McCartney en fjärdedel av ett karismatiskt kollektiv där ingen var utbytbar men här ligger allt ljus på den idag 73-åriga brittiska vegetarianen. De övriga på scen – Abe Laboriel Jr, Rusty Anderson, Brian Ray, Paul Wickens – är duktiga hantverkare men svårartat anonyma och därmed utbytbara. Men McCartney har spelat med dem länge så det är uppenbarligen så han vill ha det. Rusty Anderson får ta några korta gitarrsolon, Brian Ray tar över basen när McCartney spelar gitarr eller flygel och Abe Laboriel Jr trummar med Ringo Starrs tyngd.

Man kan tycka att det är lite märkligt och futtigt att Paul Wickens får ersätta blås och stråkar med rätt plastiga syntljud men han gör det skickligt och i princip helt identiskt med originalinspelningarna.

IMG_8325Trohet mot originalen gäller för övrigt hela konserten. Det tackar man för, i alla fall vi som vuxit upp med Beatles-låtarna ringande i huvudet och tjurigt motsätter oss all form av förändring.

Med detta sagt blir George Harrisons ”Something”, där McCartney tagit sig friheter med arrangemanget, ändå till en av konsertens riktiga höjdpunkter. Med start som en struttig ukulele-låt glider den närmast omärkligt över till sitt mäktiga och smöriga original. Det är oerhört snyggt gjort.

Användandet av den lilla ukulelen påminner om att brittisk music hall-underhållning ofta finns närvarande i McCartneys låtar. Det är så man får se på de överkäcka ”Ob-la-di, ob-la-da” och ”All together now” – hejiga bagateller för allsång och armkrok – då blir de lättare att ta till sig.

Paul McCartneys avantgardistiska och experimentella sida får vi tyvärr inte höra något av. En sådan finns ju och har dykt upp lite här och var, både med Beatles och på soloskivorna. Inte heller något av hans samarbeten med världskända namn, det var ju inte länge sedan han fick rubriker för en låt med Rihanna och Kanye West.

Några låtar från soloalbumen blir det, en hel del Wings, bland annat den intrikat uppbyggda ”Band on the run”, men framför allt är det Beatles-låtar som radas upp.

Jag kan tycka att ”Eleanor Rigby” och ”The long and winding road” slarvas bort i det forcerade tempot och att ljudbilden är fläskrockig där den borde vara popspinkig, men det är ju så det låter i de jättearenor som McCartney besöker så det är bara att hacka i sig.

Men det finns mycket annat att bli glad åt. Som en övertygande version av ”Being for the benefit of Mr Kite!” och en ösig och skrikig ”Helter skelter”. Till det allra bästa hör den första omgången av extranummer med härligt skräprockiga versioner av ”Another girl”, ”Birthday” och ”Can’t buy me love”. Då blir det Beatles-eufori.

©Dan Backman Rec publ i SvD 150711

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Grundläggande HTML är tillåtet. Din epostadress kommer inte att publiceras.

Prenumerera på det här kommentarsflödet via RSS

%d bloggare gillar detta: