Neil Young + Promise Of The Real: The Monsanto years (Reprise/Warner, 2015)
Den evigt unga, fortfarande lika högpresterande och ständigt politiskt engagerade Neil Young släpper ibland skivor där budskapet blir viktigare än själva musiken. ”The Monsanto years” är ett sådant album. Att jämföra med 2006 års ”Living with war”, en osande attack på Bush-administrationen i allmänhet och invasionen av Irak i synnerhet, och 2009 års ”Fork in the road”, kretsande kring den bilälskande rockmannens experiment med att konvertera miljövidriga raggarkärror till gröna hybrider.
På ”The Monsanto years” riktar Neil Young sin ilska mot stora företag (Walmart, Chevron) och alldeles särskilt agrokemibjässen Monsanto och produktionen av genmodifierade frön. Det gäller inte alla nio spår på albumet men definitivt titelspåret och den godmodigt rockande och delvis visslade ”hatattacken” på kaffekedjan Starbucks. Texterna verkar inte ha tagit så lång tid att skriva och man kan lugnt säga att formuleringarna – och melodierna – ligger närmare demonstrationsplakat än poesi. Så här kan det låta: ”I want a cup of coffe but I don’t want a GMO/I like to start my day off without helping Monsanto”.
Kopplingen Monsanto och Starbucks handlar om att de båda gått samman med andra företag anslutna till GMA (Grocery Manufacturers Association) om att stämma den amerikanska delstaten Vermont som infört en lag om märkning av genmodifierade livsmedel.
Såväl Monsanto som Starbucks känner sig orättvist påhoppade och har protesterat högt och ljudligt men Neil Young låter sig ej övertygas. På hemsidan skriver han att Starbucks varit undanglidande på en direkt fråga huruvida deras produkter är genmanipulerade eller ej.
Musikaliskt är det ett album att sortera in under Neil Youngs rockigare utspel. Med ett stökigt och bökigt komp av Promise Of The Real, ett band lett av Willie Nelsons son Lukas Nelson och för denna inspelning utökat med brorsan Micah Nelson, låter det stundtals lite som den liveinspelade Neil Young-klassikern ”Tonight’s the night”, fast utan de dunderstarka låtarna. Tung organisk hippierock i god Neil Young-tradition alltså.
Bäst är öppningen, ”New day for love” och avslutningen ”If I don’t know”. Däremellan en mysigt lantlig countryballad, ”Wolf moon”, och några gitarrsolon som aldrig riktigt hinner nå sin fulla potential. Fast det låter fint när patriarken Neil Young utväxlar gitarrfraser med den unga lärjungen Lukas Nelson.
”The Monsanto years”, Youngs trettiosjätte studioalbum, försvarar med nöd och näppe sin plats i den monumentala Neil Young-diskografin. Här finns ingen ny klassiker och någon ”Psychedelic pill”, mästerverket från 2012, är det verkligen inte men det är ändå bra mycket bättre än de förra året utgivna bagatellerna ”A letter home” och ”Storytone”. Se det som en hippierockgungig påminnelse om att den idealistiska och polisongprydda kanadensaren i flanellskjorta fortfarande, 47 år efter solodebuten, har kvar bettet och engagemanget.
©Dan Backman Rec publ i SvD 150629
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera