Midlake: Berns, Stockholm, 15 mars 2014
Midlake är verkligen ett kollektiv. Jag undrar hur många det är av alla de som kommit till Berns som kan räkna upp namnen på samtliga sex närvarande medlemmar? Inte ens jag, som är musikkritiker och därför sjukligt besatt av sådana detaljer, har någon riktig koll. Jo, jag vet att det är skägget Eric Pulido som sjunger och att gitarristen i hatt till höger om honom, Joey McClellan, inte var med förra gången de var i Sverige.
Det allra märkligaset är förstås att sångaren och låtskrivaren Tim Smith slutat men att det inte alls märks. Vare sig på det senaste albumet ”Antiphon”, som mer eller mindre jammades fram i replokalen, eller på Berns. Möjligen har det där stora, omslutande, organiska 70-talsljudet vuxit i omfång och styrka, men det känns egentligen mer som en logisk utveckling och har antagligen inget alls att göra med Smiths till synes odramatiska avhopp.
Då som nu är det en slags indierockig uppdatering av den brittiska folkrocken från 70-talet, kombinerad med progressiva och psykedeliska element från samma tidsperiod. När det är som bäst, och det är det rätt ofta, skapar Midlake visuella ljudlandskap fyllda av mystik och melankoli. Det är inte fantasy, snarare ett slags traderande av fiktiva myter och legender kring en sprakande lägereld.
När de en bit in i konserten radar upp ”Young bride”, ”We gathered in spring” och ”Antiphon” nås en svårslagen höjdpunkt. Med den vackra stämsången, som förenar Midlake med de så kallade skäggrockbanden, svävande som en dimma över den täta snårskogen frammanas känslan av uråldriga skillingtryck. Och när sedan Jesse Chandler plockar fram sin tvärflöjt finns det verkligen inget mer att önska.
Problemet med det bandet från den amerikanska mellanvästern är den anonymitet som kommer med det kollektiva. När låtarna inte är så melodistarka, som de ovan nämnda, kan de bli rätt tråkigt malande. En lösning på det problemet skulle kunna vara att man tog anonymiteten, och den ibland sakrala stämsången, till sin spets och spelade iklädda munkkåpor. Som Ghost och Master Musicans Of Bukkake. Det teatraliska och nästan rituella finns ju redan i musiken.
©Dan Backman Rec publ i SvD 141017
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera