Katarina Fritsch, Jeff Koons, Charles Ray: Moderna Museet, Stockholm (2014)
En röd ballonghund, en vit snäckskalspudel, en grågrön elefant, Michael Jacksons chimpans Bubbles. Jo, det är många djur på Moderna museets lika storslagna som sparsmakade skulpturutställning som öppnade i helgen.
Det finns plats så nog skulle man kunna plussa på med Damien Hirsts itusågade kossor och Gabriel Oroscos valskelett (som visades i samma sal tidigare detta år). Dock inte Robert Rauschenbergs get, ett av Moderna museets mest emblematiska verk några salar längre bort. För även om också den raggiga gamla världsberömda geten med bildäcket runt magen omdefinierar skulpturbegreppet görs det på ett helt annat sätt.
Där Rauschenbergs ”Monogram” är ett popkonstigt och påtagligt handgjort assemblage (alltså både skulptur och måleri) är merparten av de verk som ingår i Moderna museets stora höst- och vinterutställning präglade av en närmast industriell framtagningsprocess och med en ytfinish som inte är av denna världen. Det är, skulle man kunna hävda, en av poängerna med dem.
Att fyra av tretton verk (jag skrev väl att detta är en ytterst sparsmakad utställning?) föreställer djur betyder emellertid inte så mycket. Här finns ju också ett spöke, en bandtraktor, några dammsugare, en naken pojke som leker med en bil, en naken konstnär, en Venus, två kvinnor, en madonna och ett äpple.
Men även om det alltså är i en närmast övertydligt figurativ tradition som Jeff Koons (född 1955), Charles Ray (född 1953) och Katarina Fritsch (född 1956) arbetar så är det uppenbart att samtliga tre är upptagna av mer eller mindre teoretiska frågeställningar kring skulpturen som begrepp: vad den varit, vad den är och vad den kan bli.
Moderna-chefen Daniel Birnbaum pekar på hur samtliga förhåller sig till museets pionjärinsatser både vad det gäller Duchamps ready-mades och lanserandet popkonstnärerna på 60-talet (det är det som museet är känt för ute i den stora världen). Det låter sig sägas: se bara på Jeff Koons glasskåp med dammsugare (ready-made) och hans ballonghund (popkonst).
Det är förstås Koons som är superstjärnan i gänget, även om hans mediala storhetstid är förbi. Idag känns det ju väldigt länge sedan (24 år närmare bestämt) som han orsakade en eftersträvad uppståndelse på Venedigbiennalen med bilder på honom själv och Cicciolina i sexuellt explicita fotografier, målningar och skulpturer.
På Moderna finns inget av detta, här är det istället popkulturellt ögongodis som den gigantiska röda ballonghunden och porslinsskulpturen av Michael Jackson och Bubbles som får illustrera utställningstiteln dubbelhet. Den om en konst som kom efter minimalismen och som efterliknar eller helt enkelt stjäl redan existerande föremål. Appropriera, som det heter på postmodernistiskt konstspråk.
Charles Ray delar delvis Koons dragning till en glansig finish men har ett djuplodande intresse för klassisk skulpturkonst som särskiljer hans verk från Koons. Det märks i hans läskigt uppförstorade skyltdocka men särskilt i ”Young man” (2012), ett porträtt i rostfritt stål av en naken man i verklig storlek som möter besökaren vid inträdet.
Katarina Fritsch är mer för matta monokroma ytskikt. Det är inte lika insmickrande men gör hennes skulpturer intressantare i det långa loppet. Till skillnad från Koons konsekventa men vid det här laget tjatiga Warhol-image och surfande på pop- och kitschkultur och Rays torrt konsthistoriska undersökningar finns det ett mer berättande drag i Fritsch skulpturer, som delvis går emot utställningens tematik kring det formmässiga. Det märks särskilt i hennes ”Geist und blutlache”, ett isande stark verk från 1988 med en gestalt under ett vitt draperat tygstycke framför en blodpöl. Det är som att se en spökhistoria uppgraderas till ett stramt, närmast surrealistiskt, konstverk med otaliga in- och utgångar. Ett surrealistiskt anslag präglar även ”Frau mit hund”, ett förtjusande barockt verk i rosa och vitt.
Skulptur efter skulptur” är en museal prestigeutställning. Anlitandet av en amerikansk stjärncurator, Jack Bankowsky, och komplicerade inlån av paradnummer från storsamlare och museer ger automatiskt eko på den internationella konstcirkusscenen.
Det är dock ingen glasklar utställning. Bankowsky har redogjort för hur han fått exakt de tretton verk han velat ha men någon förklaring till varför just dessa tretton konstverk valts ut, och på vilket sätt de samspelar, ges icke. Det är inte heller nödvändigt, mer önskvärt vore att katologen gett tydligare levnads- och karriärteckningar av respektive konstnär.
Sedd som en helhet är det ändå en anslående läcker presentation av tre giganter, inte de just nu trendigaste namnen men likafullt tre viktiga namn.
Museets stora sal har på ett förtjänstfullt sätt nästan helt befriats från störande mellanväggar. Det gör att verken såväl färg- som formmässigt tillåts samverka på ett sätt som faktiskt är ovanligt. Det handlar mycket om skala och riktning vilket laddar utställningsrummet med en slags rytmik. Fritsch elefant står på ett ovalt högt podium som i högsta grad ingår i verket, men i övrigt är de flesta skulpturer placerade direkt på golvet. Det är inget ovanligt grepp i samtidskonsten och bidrar här till att framhäva konstverken som objekt mer än skulptur. Det innebär också att man som betraktare kommer alldeles inpå verken.
©Dan Backman Rec publ i SvD 141014 (foto: Dan Backman)
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera