kritik sedan 1993

Songs Between: Fylkingen, Stockholm, 9 oktober 2014

Där den brittiska progrocken ibland kunde svälla ut i lite väl svulstigt symfoniska strukturer tog artrocken en annan lite mer avantgardistiskt utmanande väg. Grupper som King Crimson och Henry Cow slog in på nya spår med friare improvisationer, intrikatare tonspråk och hårdare attacker.

Det är där, i det tidiga 1970-talet och mellan nämnda grupper, man musikaliskt får placera den svenskbrittiska gruppen Songs Between Cities And Waterholes. Verksamma 1991 till 1992 flög de under radarn för de flesta, inklusive undertecknad, vilket gör den tillfälliga återuppståndelsen på Fylkingen till ett första möte med gruppens musik.

Kopplingen till Henry Cow är inte tagen ur luften då trummandet utförs av Henry Cow-mannen Chris Cutler. För oss som fick omvälvande upplevelser av gruppens tre album på Richard Bransons Virgin-etikett (de med strumpan) är det förstås en stor händelse.

Och jo, nog känns han igen. Fäktandet i luften, bytena av trumpinnar och det där rastlöst polyrytmiska trummandet som liksom aldrig samlar sig till ett rakt beat men som ändå håller skutan på rätt kurs.

Fast även om Cutler spelar en central roll är det en utpräglat kollektiv musik som de här herrarna (alla med rundbågade glasögon) sysselsätter sig med. Klaviaturerna, fiolen, sången, trummorna och basen samverkar ju så välvilligt till skapandet av en mjuk och tät ljudbild.

Det är klaviaturspelarna Sten Sandell (välbekant på den svenska och internationella improscenen) och Lars ”Lachen” Jonsson som står för kompositionerna. Deras klaviaturer flätas ihop till en ringmodulerande och mellotronig enhet av en närmast trolskt tät karaktär. Lachen Jonsons fiol smälter väl in i ljudbilden och Niklas Billströms bas jordar förtjänstfullt den sammansatta musiken.

Det är en till största delen instrumental musik men både Sandell och Jonsson sjunger sporadiskt. Den sistnämnda med ett högspänt tonfall, den förra samplar och distar sin röst på ett uttrycksfullt sätt. En av sångerna de framför låter som en psalm med wahwah-orgel, fast spelad på fel hastighet och baklänges. Med gott resultat bör tilläggas.

Jo, nog är det obskyrt så det räcker och blir över, vilket inte är något ovanligt på Fylkingen. Samtidigt är det lätt att föreställa sig den här musiken framförd av ett yngre och skäggigare hipsterband från Brooklyn, Portland eller Stockholm. Konstigare än så är det inte.

©Dan Backman (rec publ i SvD 141010)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Grundläggande HTML är tillåtet. Din epostadress kommer inte att publiceras.

Prenumerera på det här kommentarsflödet via RSS

%d bloggare gillar detta: