Fritzén/Ingala: Fasching, Stockholm, 8 oktober 2014
En gång i tiden, år 2000 närmare bestämt, fanns det i Stockholm en reklamfinansierad radiostation under namnet Easy FM. Stationen blev kortlivade, tror inte att den levde längre än ett år, då den musik som spelades, smooth jazz, varken attraherade tillräckligt många lyssnare eller reklamköpare.
Det var ett ambitiöst försök att gå utanför det förutsägbara, men då som nu är det uppenbarligen bara babbel och hits som lönar sig att sända ut i etern. Sorgligt men sant.
Pianisten Jonathan Fritzén och saxofonisten Vincent Ingala gör exakt den typ av smooth jazz som spelades på Easy FM: instrumental groovig jazz med enkla men attraktiva och snabbfästande melodiska teman.
Det är en genre som är stor i USA men ganska okänd här hemma (även om Jonathan Fritzén alltid drar mycket folk till Fasching). Närheten till fusionjazzen är påtaglig, skillnaden ligger främst i att groovet ligger närmare soulen än funken och att melodierna är enklare. Det finns också ett element av uppvisning i fusion som saknas i smooth jazz. Här handlar det mer om att förföra med läckra grooves och smarta harmonier.
©Dan Backman
Fritzén/Ingala är ett svenskamerikanskt projekt. Båda är var för sig stora namn på den amerikanska smooth jazz-scenen men under året som gått har de turnérat runt om i världen. Fasching-spelningen är den sista på turnén.
Och visst är de bra. Med ett utmärkt svenskt komp – saxofonisten och pianisten har det lite udda uppläget att de spelar med olika musiker i olika länder – blir det en både ösig och smörig kväll. Precis som det ska vara.
Smooth jazz handlar liksom inte om konstigheter: det enda som betyder något är att det stunsiga groovet sitter som en smäck och att melodierna surfar fram ledigt och lätt.
På ett sätt kan man se det som smörig 80-talssoul, fast utan sång. Det är lätt att tänka sig en Anita Baker eller en Will Downing – eller rent av önska sig det när melodierna tenderar att likna varandra lite för mycket – men hej, smooth jazz är instrumental så det är bara att gilla läget.
En cover på Chaka Kahns underbara ”Ain’t nobody” börjar rätt stolpigt men utvecklas till en riktig tryckkokare, med fina solon av Ingala, Fritzén och, inte minst, gitarristen Alexander Kronbrink.
När de sedan gör en låt med, som jag uppfattar det, sköna vibbar av Sylvias discosouliga ”Pillow talk” och, mot slutet, Junior Walkers ”What does it take” (med helt ok sång både av Ingala och Fritzén) kan man ju inte annat än önska sig att de skulle ta in ännu mer soul i jazzen.
©Dan Backman (rec publ i SvD 141009)
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera