John Coltrane: Offering – Live at Temple University (Resonance/Universal, 2014)
Det råder ingen brist på tjusiga och genomarbetade Miles Davis-boxar. Tvärtom känns det som att trumpetarens alla epoker systematiskt uppmärksammas med nya arkivfynd.
Minnet efter saxofongiganten John Coltrane har inte alls vårdats lika ömt och bra. Jag vet inte riktigt vad det kan bero på, både Trane och Miles är ju två av jazzens absolut största innovatörer och stilbildare.
En anledning är förstås att Coltrane gick bort tidigt, redan vid 40 års ålder, medan Miles förblev verksam till sin död vid 65 år och därmed lämnade efter sig betydligt fler inspelningar.
En annan är att den andliga sökaren Trane höll en mycket lägre profil än den provocerande och rockstjärneliknande coola katten Miles.
När det nu äntligen kommer ett hundben till oss som suktar efter outgivna Trane-inspelningar blir det i form av en dubbel-cd. Inget påkostat omslag, inga nya spektakulära fotografier, men åtminstone med en välskriven text av Coltrane-auktoriteten Ashley Kahn i det medföljande lilla häftet. Albumet är internationellt uppmärksammat, förstås, men svenska Universal har inte ens grejat distributionen ännu.
Inspelat 11 november 1966 i Chicago, sju månader innan Coltrane gick bort i levercancer, kan albumet sorteras in bland saxofonistens mest krävande skivor. Trane är i högform, med en ton som en svetslåga och många spräck (även om det är Pharoah Sanders som står för det mest extrema blåsandet här).
Musikeruppställningen är nästan samma som på det några månader tidigare utgivna ”Coltrane live at The Village Vanguard again”, alltså Alice Coltrane, piano, Pharoah Sanders, sax, flöjt, Rashied Ali, trummor. Skillnaden ligger i att Sonny Johnson ersatt Jimmy Garrison på kontrabas och att Trane bjudit in fyra slagverkare från Chicago.
Det finns två detaljer som gjort den här liveinspelningen särskilt omtalad. Den första handlar om att två unga oprövade altsaxofonister släpps fram för varsitt solo (överraskande bra faktiskt) och att Coltrane vid tre tillfällen brister ut i spontan ordlös sång. Ungefär som att saxofonen inte klarade av att uttrycka det han ville. För Coltrane-följaren är det en stor grej.
Med en minst sagt märklig ljudupptagning, det låter som att endast en mikrofon använts och att den flyttas mellan de instrument som för tillfället har solo, är detta knappast någon bra start för den som är nybörjare på ämnet John Coltrane. Sett som fördjupning och överkurs är det däremot en utgivning av största intresse.
©Dan Backman/Rec publ i SvD 141008
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera