kritik sedan 1993

Skräckromantikens landskap: Göteborgs konstmuseum, 2014

Göteborgs konstmuseum, som i sin tunga monumentalitet är en rätt skräckinjagande byggnad i sig själv, öppnar höstsäsongen med en måleriuställning i skräckromantikens tecken. Med en pedagogisk ambition att påvisa hårdrockens och fantasyns rötter i 1700- och 1800-talets romantiska bildvärld hoppas man kunna locka en bred skara besökare till museet.

Det är verkligen inget ovanligt grepp, men det är väl genomfört med många fina målningar, inlånade och från de egna samlingarna, demokratiskt blandade med klassiska lp-omslag och några av den svenska konstnären Kristian Wåhlins förlagor till skivomslag åt samtida metalband.

Med undertiteln ”från Marcus Larson till goth” har det också blivit en mindre presentation av den svenska naturmålaren Marcus Larson (1825-1864) och hans för det mesta storskaliga och actionfyllda målningar, gärna med brinnande ångfartyg i stormpiskade hav.

Larson kan sägas vara en av dem som förkroppsligar den romantiska konstens ideal. Inte bara med sitt måleri, där temperaturen och känslostyrkan höjts med en uppskruvad gestalning av naturens otyglade krafter och mystik, utan också med ett självförbrännande leverne. Larson gick ju från att vara en kändiskonstnär med höga priser till att utblottad och alkoholiserad sluta sitt liv i London vid 39 års ålder.

Brinnande-ångbåt-Marcus-Larson-1800-talets-mitt-708x420En av de större målningar som visas, ”Hav i månsken med fyr och och brinnande ångbåt”, målade han inför publik under tio timmar på Lunds studentförening i februari 1859. Det låter som något Ernst Billgren skulle kunna ta sig för, om han inte redan gjort det. Målningen hör verkligen inte till hans bättre, Larson hade ju en tendens till att slarva både med helheten och detaljerna men visst har den ett dramatiskt anslag som fängslar.

Desto bättre är då målningen ”Månsken över Sognefjorden”, från 1862. I förgrunden en båt med hissat segel och roddare som tycks vara på väg längre in i fjorden, bort från det upplysta husen och människorna där. Månen är dold bakom en klippa men lyser med ett överjordiskt starkt sken upp den yttre delen av fjorden och det mäktiga vattenfall som syns till höger. Det är en bild så tät och laddad att man mycket väl skulle kunna tänka sig den som en öppningsscen till såväl en fantasyroman som film eller spel.

Till utställningen har också lånats in en del verk av norska konstnärer, däribland särlingen Lars Hertervig som representeras med den märkliga målningen ”Sommerlandskap i tordenvæer”. Som många andra av de konstnärer som räknas till romantiken tillhörde han den så kallade Düsseldorfskolan. Med ett formspråk där naturen och, alldeles särskilt molnen, ges närmast hallucinatoriska former passar han egentligen bättre på en utställning ägnad att dra trådar mellan romantiken och psykedelian (något man lika väl skulle kunna göra som med hårdrocken).

DioHolyDiverAtt blanda mer eller mindre klassiska lp-omslag, från 70-talet fram till våra dagar låter sig naturligtvis göras. Skillnaden ligger främst i att omslagens dramatiska naturscenerier nästan alltid kompletteras med mer eller mindre skräckinjagande gestalter och vidunder. Dio-albumen ”Holy diver” och ”The last in line”, både finns med på utställningen, utgör bara två av många exempel på effektivt skrämmande albumkonst.

Kristian Wåhlins välgjorda omslag, som här visas i original, åt svenska band som Dissection och Dark Funeral, är mer nedtonade. Med en närmast monokrom färgskala refererar de ibland till konstnärer som John Bauer och Caspar David Friedrich.

Men att Wåhlins omslag, i likhet med det mesta som här visas, är mer suggestivt ödesmättade än trashigt blodiga är lite olyckligt. Det har ju hänt en hel del sedan Marcus Larsons brinnande ångbåtar och Black Sabbaths vackert grovkorniga ”häxomslag” till debuten 1970. Den explicita och bokstavligt talat blodiga skräcken har blivit så etablerad i populärkulturen att utställningen idag torde uppfattas som rätt mesig av en härdad hårdrockpublik.

IMG_8096

Det hade varit fantastiskt om man fått med Peter Bestes genuint skrämmande och samtidigt vackra fotografier av norska black metal-musiker. De som finns samlade i boken ”True norwegian black metal”, från 2008. Bestes porträtt av långhåriga unga män i corpse paint, läder och nitar fotograferade i norska landskap är ju så mycket skräckromantik som man någonsin kan önska.

©Dan Backman (rec publ i SvD 141001)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Grundläggande HTML är tillåtet. Din epostadress kommer inte att publiceras.

Prenumerera på det här kommentarsflödet via RSS

%d bloggare gillar detta: