Neil Young: Storytone (Reprise/Warner, 2014)
Neil Young ligger inte på latsidan. Sedan 2000 har det kommit två livealbum i ”Archives”-serien och fyra nya studioalbum. 2012 års ”Psychedelic pill” var en magnifik uppvisning i psykedelisk folkrock, fullt jämförbar med hans bästa inspelningar från 1970-talet, medan den tidigare i år utgivna ”A letter home” var en brusig och knastrig uppvisning i Youngs berömda excentritet.
Med ”Storytone” gör han det återigen svårt för oss som håller honom som en av rockmusikens största. Med respekt för Youngs vilja att utforska nya territorier måste man ändå säga att han ofta går in i återvändsgränder. Som när han nu baxat in både stråkar och blås i studion och pumpat upp några typiska Neil Young-låtar om relationer, bilåkande och global miljökris i ett alldeles för stort format. Det är väl inte så farligt med svulstiga Hollywood-stråkar men i de låtar som arrangerats för ett svårartat gubbigt storband kör han rätt ner i diket.
Skuldbördan bör dock främst läggas på de superkonventionella arrangörerna Chris Walden och Michael Bearden som uppenbarligen inte förstått att en Neil Young-låt måste arrangeras och orkestreras med ett fingertoppskänsligt egensinne för att nå sin fulla potential. Men även om de avskalade soloversionerna som medföljer är att föredra ger de inget egentligt ytterligare till konstnärsskapet. Flera av dem är fina och rörande men de är mest att betrakta som variationer på välbekanta teman.
©Dan Backman/Rec publ i SvD 141104
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera