Isabella Lundgren: Somehow life got in the way (Ladybird/Naxos, 2014)
Debuten var lysande men med ”Somehow life got in the way” etablerar Isabella Lundgren sig slutgiltigt som en av de starkaste jazzvokalister vi haft i Sverige.
Tekniskt säker och med utsökt känsla för jazzens tajming och frasering men också, och det är väl det som är det viktiga här, med en förmåga att beröra.
Det är som att hennes omväxlande eftertänksamma och attitydstarka röst flödar oförfalskad från en urkälla utan att ta några omvägar och utan ytliga anspråk på att behaga.
Det räcker med att jämföra omslagen på albumen för att se skillnader. Från att ha poserat i en vit klänning på en sommaräng har hon nu, svartklädd, tagit plats i en kyrka.
Man ska inte dra för stora växlar på detta men det är tydligt att ”Somehow life got in the way” präglas av ett ännu större allvar än debuten. Det är också tydligt att referenserna till Billie Holiday inte längre är särskilt relevanta.
Förutom fina musikerinsatser måste Mats Hålling lyftas fram. Han sätter albumets existensiella ton perfekt med den egenkomponerade öppningen ”Procession” och har skrivit så snyggt ödesmättade arrangemang för Nordiska kammarorkestern att jag plockar fram mina skivor med Charlie Haden Quartet West.
Förutom väl valda sånger ur ”the great american songbook” och en spiritual bjuds vi två fina kompositioner av skivans producent, Peter Asplund, och två spår som Isabella Lundgren varit med om att skriva.
”A time for everything”, med en text byggd på en Bibel-passage, utgör en sublim avslutning på ett av årets bästa album.
©Dan Backman Rec publ i SvD 141105
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera