Edda Magnason: Kulturhuset, Stockholm, 9 november 2014
Det blir många låtar från det kommande albumet, ”Woman travels alone”, när Edda Magnason gör en konsert i en fullsatt hörsal på Kulturhuset.
Så var också fallet när jag såg henne i våras tillsammans med dirigenten och arrangören Hans Ek och hans fabulösa kammarorkester Modern Fantazias.
Nu är hon ensam med sitt band (trummor, bas, två klaviaturer) men är precis lika briljant som alltid. Svartklädd och med röda solglasögon både ser hon ut och låter som en fantasi om en cool fransk sångerska från 60-talet. Fast med sneakers och med den där härligt aviga utstrålningen som indikerar att människan där framme på scenen inte är helt och fullt och totalt bekväm på scenen. När hon lutar sig mot den stora flygeln ser hon både världsvant nonchalant ut samtidigt som man känner att hon vill vidare i konserten.
De nya sångerna känns igen från de två tidigare albumen. Särskilt det eklektiska draget, som gör att man famlar efter orden och begreppen när de ska beskrivas. I mitt anteckningsblock skriver jag att det låter som konstiga franska schlagers, ofta med kvasiorientaliska små teman och figurer, och att sångerna kunde vara hämtade från obskyra musikaler eller bortglömda musikteaterstycken från någon Brecht/Weill-föreställning.
Jämförd med hennes tidigare låtar, alltså innan genombrottet som Monica Zetterlund, är det fläskigare och tyngre. Fast med en bibehållen nipprighet. Man kan konstatera att det tillkommit drag av 80-talssynt och electronica men fortfarande är det popmusik i en både stil- och tidsmässigt bred betydelse.
Med sin sylvassa röst, trubbiga engelska uttal och kommentarer som att ”den här låten handlar om Maria Montezami, det kan ni tänka på” bjuder Edda Magnason på en konsert som i stort sett är perfekt. Det är inte så ofta sådant händer.
©Dan Backman (rec publ i SvD 141110)
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera