kritik sedan 1993

Pink Floyd: The endless river (Parlophone/Warner, 2014)

Rockband brukar ha svårt att sätta punkt.

Exemplen på detta är många, även om det tar sig olika uttryck och bevekelsegrunderna skiljer sig radikalt åt.

Pink Floyd tillhör denna skara, decimerade av drogmissbruk, dödsfall och inre stridigheter, men mer sovande än avliden. Det var tjugo år sedan de släppte sitt senaste album och genomförde en turné men 2005 återförenades David Gilmour, Richard Wright och Nick Mason med Roger Waters (som lämnat gruppen redan 1985) i Hyde Park för den gigantiska globala välgörenhetsgalan Live 8.

Det var inte helt friktionsfritt så förutom enstaka inhopp av mer blygsam natur har Pink Floyd som grupp legat i träda.

Till nu vill säga.

För av någon anledning har gitarristen David Gilmour och trummisen Nick Mason plockat upp överblivna inspelningar från ”The division bell”-sessionerna och med hjälp av producenterna Phil Manzanera, Youth och Andy Jackson sammanställt det till ett nästan helt instrumentalt album.

”The endless river” tar stilmässigt vid där ”The division bell” var som mest brittiskt Pink Floyd-atmosfäriskt. Alltså mer som den instrumentala ”Cluster one” än som den vokala ”Take it back”.

Då det i år tjugoårsjubilerande albumet knappast hör till höjdpunkterna i Pink Floyd-karriären har ”The endless river” av naturliga skäl inte heller hamnat uppe bland klassiska album som ”A saucerful of secrets”, ”Atom heart mother” eller ”The dark side of the moon”.

b7f96e1f5a3c6a3419909b73dfa7f31fMed detta sagt är det ändå ett album som försvarar sin plats i Floyd-katalogen. Samtliga inblandade har bearbetat materialet finkänsligt och de pålägg som gjorts av David Gilmour och Nick Mason och några handplockade musiker flyter så elegant in att det är omöjligt att veta vad som är gammalt och vad som är nytt.

De olika spåren är strukturerade på ett symfoniskt sätt och fördelade på fyra sidor, bokstavligt talat på dubbelvinylen, bildligt talat på cd-n.

Ibland blir det exakt så svulstigt och sentimentalt som Pink Floyd-musik kan bli och varför man tagit med ett förfärligt stelt trumsolo, maskerat till en låt med titeln ”Skins” är en gåta.

Men även om det stundtals kan kännas så svepande atmosfäriskt att man önskar ett syskon till den vokala ”Louder than words”, som lagts allra sist, är det ändå ett angenämt återbesök i den brittiskt melankoliska musikvärld som getts namnet Pink Floyd.

Det väldigt typiska omslaget, med en man som med en åra navigerar sin båt på ett molnhav, må vara banalt men speglar perfekt den känsla som musiken förmedlar.

©Dan Backman Rec publ i SvD 141112

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Grundläggande HTML är tillåtet. Din epostadress kommer inte att publiceras.

Prenumerera på det här kommentarsflödet via RSS

%d bloggare gillar detta: