Ole Børud: Scalateatern, Stockholm, 18 november 2014
Ljuset kommer från Norge. Det är i alla fall så det ibland känns under norrmannen Ole Børuds konsert på Scalateatern.
Ibland alltså. När det blir Lenny Krawitz-funkigt på det där kritvita sättet som välutbildade musiker tycks gilla så mycket – och Børud har dessvärre en sådan sida – då blir det inte lika kul.
Den goda nyheten är att hästsvansfunken mer och mer får ge vika för ett mer nyanserat musicerande i den sjuttiotalistiska och kaliforniska skola man brukar kalla för västkustrock. Det märks såväl på den utsålda konserten som på det nya lysande albumet ”Stepping up”.
©Dan Backman
På plattan lirar Børud både bas, gitarr och klaviaturer men på scen har han med sig ett stort och fantastiskt välljudande band: trummor, bas, klaviatur, gitarr och en blåssektion.
Det där med en extra gitarrist är värt att notera. Tyvärr uppfattade jag inte namnet, och har inte heller lyckats googla fram något i efterhand, men gitarristen ifråga gör i alla fall en strålande insats både som kompgitarrist och i några spektakulärt tjusiga partier där han dubblerar Børuds gitarrpartier.
Børud i alla ära, men det är ändå denna herre som pryder den Steely Dan-doftande ”On and on” med kvällens längsta och bästa solo. Helt utan åthävor och med ett personligt anslag, bör tilläggas.
Børud gör ingen hemlighet av sin förtjusning i Steely Dan och Pages och kommer nära genom sin och gruppens skicklighet och själfulla känsla. Samtidigt som man kan önska ett lite mer självständigt förhållande till dessa oförlikneliga giganter.
Som sångare är han smakfullt tillbakalutad men kan ibland ta i som Stevie Wonder (för min del skulle han gärna få ta in lite mer Wonder och lite mindre Steely Dan i musiken). Han får även god vokal hjälp av sina musiker.
Sammanfattningsvis är det onekligen lätt att hålla med när någon i publiken ropar ”Ole, du är kjempeflink!”.
©Dan Backman (rec publ i SvD 141119)
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera