kritik sedan 1993

Robert Wyatt:  Different every time (Domino/Playground, 2014)

Robert Wyatt säger i musikmagasinet Uncut att det är dags att sätta punkt. Den 69-åriga britten anför sviktande hälsa och en rädsla att inte kunna leverera som skäl.

Man bör alltid ta musikers avsked med en nypa salt men den här gången finns det goda skäl att ta en aktuell biografi och cd-samling som ett bokslut. Dock med en nödvändig reservation för att det kan bli gästinhopp med några av de som så gärna vill pryda sina inspelningar med Wyatts personligt ljusa sångröst.

i1pwullp.tfaI biografin ”Different every time”, skriven av Marcus O’Dair, kan man följa Robert Wyatts liv och karriär från starten i Canterbury med The Wilde Flowers mot mitten av 60-talet, över tiden med Soft Machine och Matching Mole och den solokarriär som gjort honom till en högt älskad kultartist.

Utrymme ges naturligtvis också såväl åt det fall från fjärde våningen som gjort Wyatt rullstolsbunden som alkoholismen, patafysiken, vänsterengagemanget och det nära samarbetet med Alfreda Benge.

Den dubbel-cd som också fått namnet ”Different every time” är sammanställd av Robert Wyatt själv och uppdelad på en skiva med sololåtar och spår med Soft Machine och Matching Mole och en med ett urval av hans samarbeten.

Från svensk horisont är det förstås hedrande att cd-n med samarbeten, ”Benign dictatorships”, inleds med Jeanette Lindströms ”The river”, hämtad från det fina albumet ”Attitude & orbit control” från 2009.

Inspelad hemma hos Robert Wyatt och Alfreda Benge i Louth är det mig veterligen det enda han gjort med en svensk artist. Med Wyatts så karaktäristiskt sorgsna stämma över Jeanette Lindströms Fender Rhodes och Magnus Öströms slagverk och gitarr är det ett spår med magiska kvaliteter.

Övriga sexton spår redovisar en imponerande eklektisk uppställning av artister. Förutom ”Shipbuilding”, som väl är den sång han är mest känd för, hittar man pärlor som Monica Vasconcelos ”Still in the dark” och Nick Masons ”Siam” bredvid kärva bidrag av Mike Mantler och Björk.

Man kan ha åsikter om den andra cd-n, ”Ex machina”, men då det är Robert Wyatt som valt känns det lite futtigt.

robertwyatt_different_everytime_2Med krävande spår, som den drygt nitton minuter långa Soft Machine-låten ”Moon in June är det inte den lättaste ingång som står att finna. Och nog är det svårsmält att han ej valt något från ”The end of an ear” (1970) och bara ett spår vardera från ”Rock bottom (1974) och ”Ruth is stranger than Richard (1975), det är ju ändå hans bästa album. ”Rock bottom”-bidraget är dessutom en liveinspelning som är underlägsen studioversionen.

Men jag ska inte klaga. Det här är ju excentrisk, förtjusande och mycket brittisk musik mellan rock och jazz som på ett ypperligt sätt förenar det introverta med det utåtblickande.

©Dan Backman Rec publ i SvD 141119

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Grundläggande HTML är tillåtet. Din epostadress kommer inte att publiceras.

Prenumerera på det här kommentarsflödet via RSS

%d bloggare gillar detta: