kritik sedan 1993

The Grandmothers Of Invention: Fasching, Stockholm, 14 november 2013

The Grandmothers Of Invention hävdar på sin hemsida att de är ”THE authentic live version of Zappas music”. Det är naturligtvis bullshit. Sedan Dweezil Zappa dragit igång sitt projekt Zappa Plays Zappa är det förstås han som är den ende på planeten Jorden som med full rätt kan föra pappa Zappas arv vidare in i framtiden. Det kan verifieras redan 27 november på Cirkus då ZPZ ger en konsert med livedubbeln ”Roxy & Elsewhere” i fokus.

Med detta sagt bjuder The Grandmothers ändå på en i stort sett bra och underhållande konsert. Med stor energi och intensitet tar de upp olika epoker och belyser olika aspekter av ett av 1900-talets allra mest betydande konstnärsskap.

Gruppen frontas av sångaren och saxofonisten Napoleon Murphy Brock (som spelade med Zappa 1974-1984) och klaviaturspelaren Don Preston (1967-1969, med flera gästinhopp under hela 1970-talet). Övriga har mig veterligen aldrig varit i närheten av FZ. Gitarristen Max Kutner har skickligt assimilerat Zappas spelstil och gör snygga solon med en personlig prägel (även om han mot slutet av konserten allvarligt missbrukar wahwah-pedalen på ett sätt som skulle varit Zappa främmande). Basisten Dave Johnsen är helt godkänd konserten igenom (både på sex- och fyrsträngad bas) och skulle möjligen kunna kvala in som basist med Zappa Plays Zappa. Trummisen Christopher Garcia gör vad han ska men absolut inget mer. Hans försök att sjunga som Captain Beefheart i ”Debra Kadabra” låter mer Terry Bozzio än den gode kaptenen.

zappa

©Dan Backman

”Peaches en regalia” (från 1969) är den tidigaste Zappa-komposition som tas upp. Roligast är kanske att man uppmärksammar ett lite bortglömt album som ”Burnt weeny sandwhich” (1970). Dessvärre är det svårt att med sättningen tenorsax, gitarr, klaviatur och trummor ge full rättvisa åt de i sina original intrikat orkesterade Zappa-kompositionerna från denna tid.

Napoleon Murphy Brock gör en stor grej av att man framför albumet ”One size fits all” i sin helhet men missar hela poängen genom att sprida ut låtarna under hela konserten. Själva grejen med att göra album i sin helhet är ju att framföra dem från början till slut.

Det är förstås roligt att sitta nära en legend som Don Preston. Vi ler till och med mot varandra en gång. Bara en sådan sak. Men då man inte spelar det tidiga materialet, fram till och med albumet ”Uncle Meat”, är han liksom fel man bakom klaviaturen. Kan tänka mig att Mats Öberg, som sitter på balkongen och lyssnar, skulle gjort ett bättre jobb.

Jag borde väl inte gnälla egentligen – det är ju stundtals riktigt bra – men mot slutet blir jag lite trött på den ständigt lika händelserika och ibland överskojiga Zappa-musiken. Och det kan väl ändå inte ha varit meningen?

©Dan Backman (rec publ i SvD 131115)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Grundläggande HTML är tillåtet. Din epostadress kommer inte att publiceras.

Prenumerera på det här kommentarsflödet via RSS

%d bloggare gillar detta: