kritik sedan 1993

Avant Rock Fest: Bryggarsalen, Stockholm, 25 november 2013

Improvisation inför publik utgör alltid ett risktagande. Särskilt med musiker som inte känner varandra och har kunnat spela sig fram till ett någorlunda gemensamt utryck.

När gitarristen Coste Apetrea samlar ihop ett gäng framstående musiker för en kväll i improvisationens tecken blir det alltså en avantgardistiskt rockig resa såväl med sköna raksträckor och intressanta kurvor som olycksamma återvändsgränder.

Det är Uppsala-musikern själv, mest känd från sin tid med Samla Mannas Manna, som står i centrum för kvällens, som han uttrycker det, ”resa”och ”äventyr”. Inte som huvudperson, det är han alldeles för sympatiskt ödmjuk och proggigt kollektiv för att vilja vara, utan mer som gemensam nämnare.

Kring sig har han samlat trummisen Tatsuya Yoshida och saxofonisten Ono Ryoko, båda från Japan, Dungen-gitarristen Reine Fiske samt trummisen Morgan Ågren. Samtliga skickliga, för att inte säga överskickliga musiker.

coste

©Dan Backman

Med dessa framträder han sedan i olika konstellationer, på gitarr, bas och melodica (och en del förinspelade grejor på den Macbook som inledningsvis trillar ner från ett bord). Först med Tatsuya Yoshida och Ono Ryoko i ett friformigt jam som till stora delar hade kunnat fungera på 80-årsjubilerande Fylkingen. Sedan med adderandet av Reine Fiskes gitarr som för musiken i en något mer psykedelisk riktning. Avslutningsvis blir det en mer rockigt improvisatorisk musik med Coste, Reine och trummisen Morgan Ågren.

Den mesta tiden går åt till att lyssna in varandra och hitta fram till en gemensam punkt, som förvisso nås i korta stunder. Ur lyssnarens synvinkel blir det omväxlande fascinerande, omväxlande frustrerande. Båda parter vill ju att det ska börja svänga och/eller bli laddat med intressanta spänningar.

Den största musikaliska behållningen får man av Tatsuya Yoshidas inledande soloset med trummor och förinspelad musik. En knyckig och ryckig musik full av den rastlösa Frank Zappa/Captain Beefheart/king Crimson-energi som kan definieras som ”avantrock” (alltså en slags hårdare, tuffare och störigare avantgardistisk underavdelning till den mer fantasyinriktade progressiva rocken).

Det korta supersnabba och polyrytmiska formatet präglar även den musik som Yoshida gör tillsammans med saxofonisten Ono Ryoko (under namnet Sax Ruins). Med altsaxofonen körd genom effektpedaler blir det en fascinerande uppvisning av hackiga fraser perfekt synkade med Yoshidas trummor. Möjligen kan man likna det vid en maskin som kortslutits och löper amok över fabriksgolvet.

©Dan Backman (rec publ i SvD 131126)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Grundläggande HTML är tillåtet. Din epostadress kommer inte att publiceras.

Prenumerera på det här kommentarsflödet via RSS

%d bloggare gillar detta: