kritik sedan 1993

Laura Nyro (2012)

I morgon (14 april 2012), nästan exakt 15 år efter att hon avled i cancer, väljs den amerikanska låtskrivaren, sångerskan och pianisten Laura Nyro in i Rock & Roll Hall of Fame. 

Det är en prestigefylld utmärkelse som ges till de som haft en avgörande betydelse för utvecklingen av rockmusiken, och alla dess sidospår, och vars karriärer sträcker sig minst 25 år bakåt i tiden. Artister och grupper från USA och Storbritannien dominerar men Sverige finns i med på ett litet hörn genom Abba.

Vid sidan av Nyro hedras i år även Guns N’ Roses, Red Hot Chili Peppers, Donovan, The Small Faces, Beastie Boys, Freddie King, Don Kirshner, Cosimo Matassa, Tom Dowd, Glyn Johns, The Crickets, The Famous Flames, The Midnighters, The Comets, The Blue Caps och The Miracles. En brokig samling manliga rockare, trubadurer, hiphopare, låtskrivare och inspelningstekniker.

065_015Att invalet av Laura Nyro sker just nu kan delvis ha att göra med den hyllning som Elvis Costello och Elton John ägnade sig åt i ett avsnitt av den förstnämndas tv-show ”Spectacle”. Det hjälpte i alla fall till att skapa ett förnyat intresse när Elton John berättade att han (i likhet med många andra homosexuella män) avgudade Laura Nyro och att hennes oortodoxa sätt att låta sångerna krumbukta sig och ta alla möjliga riktingar, både rytmiskt och harmoniskt, varit både inspirerande och frigörande för hans eget låtskrivande.

Elvis Costello var lika entusiastisk när han, efter ett kort klipp från Laura Nyros uppträdande på Monterey-festivalen 1967, konstaterade att om någon i dag skulle dyka upp med ”det utseendet och det soundet så skulle hon hamna på hitlistan direkt”.

Det är en träffsäker iakttagelse då den unga Laura Nyros glittrigt souliga uppenbarelse för tankarna till framför allt Amy Winehouse men också till andra – och fortfarande levande – samtida sångerskor som Diane Birch, Adele, Duffy och Rumer. När Alicia Keys framförde sin gripande ”Send me an angel” på Whitney Houstons begravning var det också, både när det gäller musiken och utseendet, svårt att inte tänka på en ung Laura Nyro.

Stephen Sondheim, Leonard Bernstein, Carole King, Joni Mitchell, Rickie Lee Jones, Darryl Hall och Todd Rundgren är några andra som berättat om hur de inspirerats av Nyros sätt att sy ihop soul, jazz, musikal, blues, gospel och folksång med de finaste av popmelodier. Todd Rundgren skrev till och med en sång om henne, ”Baby let’s swing”, och var 1968 på vippen att bli hennes kapellmästare.

När Laura Nyro nu väljs in i Rock and Roll Hall of Fame är det på meriter som en nyskapande och karismatisk artist i egen rätt. Men också som leverantör av hitlåtar åt andra artister. Det krävdes att Barbra Streisand och The 5th Dimension (det är de som profiterat mest på Nyro-låtarna) slätade ut de mest excentriska kasten i hennes kompositioner för att de skulle nå ut till den riktigt stora publiken. Själv fick hon, paradoxalt nog, sin största hit med en version av Carole Kings ”Up on the roof”.

books_002_(kopia)Eftersom Laura Nyro var medieskygg finns det inte så mycket skrivet om henne. En av de mest spridda artiklarna är den som Maggie Paley gjorde för tidskriften Life i januari 1970. Den då 22-åriga Laura Nyro kallas i rubriken för ”The funky Madonna of New York soul” och texten kretsar till stor del kring hennes något excentriska sidor. Paley beskriver hur Laura Nyro brukade ta häst och vagn genom Central Park till inspelningen av albumet ”New York tendaberry” för att komma i rätt stämning, och om hur hon brukade instruera musikerna med färgangivelser och känslolägen och bjuda dem på middagar med levande ljus i inspelningsstudion.

Det var också i denna artikel som ett musikhistoriskt intressant fotografi av Laura Nyro tillsammans med Miles Davis först publicerades. Jazztrumpetaren, som var Nyros idol, var tillfrågad att bidra med ett solo men kände inte att han hade något att tillföra när han fick höra inspelningarna. Laura Nyro tog det som en komplimang och blev inte nedslagen; senare fick hon hursomhelst med sig andra coola jazzmusiker som Joe Farell, Alice Coltrane och bröderna Brecker.

I svenska medier har det varit ännu mer tunnsått med uppmärksammanden av Laura Nyro. Ett undantag utgör en helsideshyllning av tonsättaren Jan W Mortenson i Expressen 1971. Han beskriver bland annat en seansliknande konsert i San Francisco: ”Hon är tydligen skräckslagen inför salen och den jättelika publiken. Men hon lyckas ta sig fram till flygeln, och efter ett enda kvartackord är hon hemma. Man blir perplex efter bara ett par sekunder. Harmoniken, anslaget, den helt främmande tidsuppfattningen – allt magiskt på ett oförklarligt sätt.”

41Mp9dWSRjL._SY344_BO1,204,203,200_Laura Nyros väg fram till yrkesrollen som sångerska, pianist och låtskrivare utgick från stadsdelen Bronx i New York, där hon föddes den 18 oktober 1947 som Laura Nigro. Michelle Kort berättar i sin biografi ”Soul picnic: The music and passion of Laura Nyro” (2002) om hur musiken fanns som en naturlig del i hemmet genom pappa Louis som var pianostämmare och jazztrumpetare. Lilla Laura lyssnade på mamma Gildas Billie Holiday-skivor, lärde sig spela piano på egen hand och skrev sin första sång vid åtta års ålder.

I tonåren lyssnade hon på John Coltrane och Nina Simone och sjöng med sina kompisar på tunnelbanestationer. Sångerna hämtades från doo-wop-repertoaren och från de kvinnliga vokalgrupper som var populära vid den här tiden. Coveralbumet ”Gonna take a miracle”, som hon gjorde tillsammans med LaBelle 1971, var en direkt återspegling av denna ”West Side story”-liknande tid.

Tre år på High School of Music and Art i Harlem gjorde inte så mycket för hennes musikaliska utveckling. Efter att med nöd och näppe fått sin examen i juni 1965 ägnade hon sig åt låtskrivande och hankade sig fram som barnvakt. Men inte så länge: bara ett år senare hade hon inte bara skaffat sig kontrakt med ett musikförlag, och sålt sin komposition ”And when I die” till folksångartrion Peter, Paul & Mary, utan även skaffat sig en manager och ett inspelningskontrakt med Verve/Folkways.

Vid 19 års ålder kom hon ut som en redan färdig artist med albumet ”More than a miracle”. Med ett vackert, närmast prerafaelitiskt, omslagsporträtt och en musik som med en surrealistisk omskrivning kan beskrivas som ett jazzigt möte mellan Motown och Broadway på ett operationsbord för folksångare framstår det än i dag som en häpnadsväckande brådmogen och stark debut.

Uppmärksamheten kring albumet ledde till att Nyro bjöds in till Monterey-festivalen hippieåret 1967, som brukar omnämnas som världens första rockfestival. Laura Nyro var emellertid aldrig någon hippie, hon var för mycket newyorkare för det, och hennes uppträdande blev ett fiasko. Med tiden har det visat sig att den påtända hippiepubliken visserligen var rätt förbryllad över hennes showiga framträdande, men inte direkt fientlig. Det var snarare att betrakta som en mindre kulturkrock, resulterande i att Laura Nyro två år senare avböjde att vara med på festivalen i Woodstock.

Konceptet från debuten fördjupades och utvecklades på fyra i rask takt utgivna album, ”Eli and the thirteenth confession” (1968), ”New York tendaberry” (1969), ”Christmas and the beads of sweat” (1970) och ”Gonna take a miracle” (1971). Det sista, som var ett coveralbum och följakligen inte fullt lika personligt hållet, utgjorde en snyggt soulig avrundning på en – och jag menar detta bokstavligt – helt igenom fulländad albumsvit.

Laura_Nyro_-_New_York_Tendaberry_2”New York tendaberry” ligger precis i mitten och kan också ses som det centrala albumet. Det är här som det komplexa, eklektiska och dynamiska i musiken får helt fritt spelrum. Med start i den mörkt impressionistiska ”You don’t love me when I cry” är det ett album som på nolltid växlar från stiltje till full storm, från himmelsk lycka till skärseld. Harmoniken präglas till stor del av jazzigt färgade ackord men det är i helheten – de oförutsägbara arrangemangen, den infallsrika orkestreringen, den uttrycksfulla sången – som komplexiteten ligger. Det gäller här såväl som på de andra albumen.

Passionerat romantiserar hon, för att inte säga mytologiserar, sina egna kärleksaffärer med lika stor hetta som hon målar upp suggestiva bilder av New York. Det är grandiost självupptaget, fast med utblickar på omvärlden.

Efter denna urladdning var det kanske inte så konstigt att den då 24-åriga Laura Nyro behövde fem år av återhämtning. Inte heller att hon aldrig någonsin hittade – om hon ens ville det – tillbaka till den passionerade energi som präglat de första artiståren.

I samma veva lämnade hon sin manager David Geffen. Att Laura Nyro inte ville följa med Geffen, i dag en av världens mäktigaste i musik- och filmbranschen, till hans nystartade bolag Asylum records innebar även slutet på deras vänskap. Strax efter bröt hon också med skivmogulen Clive Davis, en annan av musikvärldens riktigt stora profiler (framför allt känd som mannen bakom Whitney Houston). I backspegeln ser det inte ut som några kloka beslut.

Av de fem album som kom efter den självpåtagna exilen är det framför allt de sensuellt bomullsmjuka ”Smile” (1976) och ”Nested” (1978) som är värda att lyftas fram. Hon har förvisso kvar sin fylliga, varma och alltid lika tonsäkra och omfångsrika vita soulröst och studiomusikerinsatserna är av toppklass. Men intensiteten och oförutsägbarheten från förr är borta; det är som att hon tonat ner och slätat ut det passionerade vokala utspelet och de aviga tempoändringarna. Detta gäller också albumen ”Mother’s spiritual” (1984), ”Walk the dog and light the light” (1993) och den postumt utgivna ”Angel in the dark” (2001). Nog finns det enstaka fantastiska sånger men det feministiska och andliga sökande som kom att engagera henne gestaltas inte lika övertygande som ungdomsåren på Manhattan.

Tyvärr hann hon aldrig att riktigt få upp den ”harmony group” hon laborerade med de sista åren. De inspelningar som gjorts med ett antal sångarkollegor pekar annars ut ett fruktbart vokalfokuserat spår för hennes musikskapande. En utveckling av det hon gjorde tillsammans med LaBelle på ”Gonna take a miracle”.

LauraNyroStoneUSALaura Nyro var en förhållandevis ”hemlig” artist. Hon gav ogärna intervjuer och hennes poetiskt utbroderade texter inbjuder till långtgående tolkningar. Antydningar och omskrivningar för en könsöverskridande sexualitet har uppmärksammats och, tillsammans med det teatraliska utspelet, gjort henne till något av en gayikon. En sång, ”Emmie”, har med tiden fått status av att vara den första lesbiska popsången.

Michel Kort redogör i sin biografi för ett stort antal kärleksrelationer. Jackson Brown var en av alla musiker hon hade ett förhållande med. Men vare sig David Bianchini, som hon var gift med i några år, eller Harinda Singh, som hon fick sitt enda barn med, jobbade med musik. De sista 17 åren levde hon tillsammans med en kvinna, konstnären Maria Desiderio, men hon kom inte ut som öppet bisexuell.

Själv gjorde jag en telefonintervju med Laura Nyro 1993 (publicerad i SvD-bilagan City; det är mig veterligen den enda intervju som gjorts med henne av en svensk journalist). Vi talade framför allt om det då aktuella albumet ”Walk the dog and light the light”, men även om livet i Danbury, en timmes bilresa från New York. Om hur hon omväxlande ”tillbringade tid med träden i Connecticut” och i New York, där hon hade ”familj, vänner och arbete”. Om Van Morrison och Curtis Mayfield. Och om att hon hellre ”läste poesi eller tog en promenad med hunden” än att upprätthålla en artistkarriär.

©Dan Backman Artikel (Under strecket) publ i SvD 120413

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Grundläggande HTML är tillåtet. Din epostadress kommer inte att publiceras.

Prenumerera på det här kommentarsflödet via RSS

%d bloggare gillar detta: