kritik sedan 1993

Alison Krauss & Union Station: Cirkus, Stockholm, 4 juli 2012

Sångerskan och violinisten Alison Krauss slog igenom på bluegrass-scenen men har tillsammans med sitt band Union Station breddat sin repertoar och sitt spelsätt så att de numera snarare är att betrakta som företrädare för amerikansk rotmusik, det vi brukar kalla americana. Det är stort i Sverige och mottagandet av AKUS, som fansen kallar dem, är öronbedövande entusiastiskt från början till slut.

Den Europa-turné som det helt akustiska bandet är ute på, och som når Stockholm på den amerikanska nationaldagen, rubriceras som Alison Krauss & Union Station featuring Jerry Douglas. Gitarristen Jerry Douglas har varit fast medlem av Union Station i femton år men har en egen karriär vid sidan om och har seglat upp som en av de mest respekterade dobrospelarna i världen, en resonatorgitarr som han spelar med slide. Douglas får en liten soloavdelning någonstans i mitten, då han tolkar den amerikanska nationalsången och låtar av Paul Simon och Chick Corea, men annars infogar han sig i kollektivet utan att ta mer plats än någon annan.

Även Alison Krauss håller en påfallande låg profil, det gör hon alltid, både på och utanför scenen. Hon sjunger utan krusiduller men med ett lätt vibrato. Ibland för hon fiolen till axeln för några korta men utsökta inpass men det är när hon sjunger, och särskilt de tragiska balladerna, som magin uppstår. Det har talats och skrivits mycket om hennes gudabenådade sopranröst och det är bara att återigen instämma i hyllningskören. Hur utmärkt de övriga musikernas insatser än må vara så är det ju ändå Alison Krauss som lyfter sångerna och gruppen till den högsta nivån. Att sångerna skrivits av andra låtskrivare spelar ingen roll, Alison Krauss har förmågan att göra dem till sina egna.

Mellan sångerna (som lika gärna kan kallas för visor) presenterar hon gruppens medlemmar – Jerry Douglas, Dan Tyminski, Ron Block och Barry Bales – på ett torrt och roligt sätt. Hennes utfrågningar om vad de upplevt i Stockholm utgör en skön kontrast till de oftast allvarliga och ödesmättade sångerna.

©Dan Backman (rec publ i SvD 120706)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Grundläggande HTML är tillåtet. Din epostadress kommer inte att publiceras.

Prenumerera på det här kommentarsflödet via RSS

%d bloggare gillar detta: