Laleh: Sjung (Lost Army/Warner, 2012)
Laleh Pourkarim fick något av ett andra genombrott via TV4-serien ”Så mycket bättre”. Det är ju fortfarande så att medverkan i ett tv-program smäller högst, i alla fall när det gäller genomslag på det folkliga planet.
Tyvärr följer hon upp framgången med coverlåtarna från ”Så mycket bättre” med ett till stora delar ganska svagt album. De föregående tre har förvisso inte heller varit helgjutna produktioner men har haft fler starka spår som lyft dem och tydligare profilerat den idag 29-åriga artisten som en av de intressantaste på den svenska popscenen.
Det finns fortfarande mycket gott att säga om den charmigt mångbegåvade Laleh; känslan för smittsamma popmelodier, de oförutsägbara och i god mening naiva texterna, det lekfulla hoppandet mellan genrer och språk.
Allt detta utmärker också det nya albumet, problemet är att egensinnet tycks nedtonat, som om hon lagt band på sig själv. Med full kontroll över hela tillblivelsen, från låtskrivande och framförande till inspelning och produktion, har hon haft möjlighet att gå sin egen väg. Välja sina egna stigar. Men istället har hon begränsat låtskrivande, ljudbild och arrangemang till ett radioanpassat format som förminskat musiken. Det var ju den hoppetossiga kontrasten mellan den radiopoppiga ”Live tomorrow” och Cornelis Vreeswijk-pastischen ”Bostadsansökan” som gjorde debuten så oemotståndlig.
Sjung har flera effektiva låtar, som den afropopigt medryckande ”Elephant”, den lätt 80-talssvulstiga ”Some die young” eller den knastriga r&b-balladen ”Who started it”, men man får vänta ända till det avslutande titelspåret innan Laleh plockar fram den konstnärliga neohippiepoeten inom sig (hon som syns på omslagsbilderna). Med Gustav Thörns tvärflöjt skapas den daggvåta magi som bara Laleh kan frammana.
Det finns ytterligare ett spår som pekar på den brokiga egensinnigheten, fast det är bara en kort inledning till berättelsen om Samuel. Med sitt intrikata vokalarrangemang låter det som om – och det här är en spekulation utan någon grund – Laleh lyssnat in sig på Joni Mitchells ”Shadows and light”, från 1975 års ”Hissing of summer lawns”. Det är menat som beröm och en antydan om Lalehs potential.
Låttolkningarna från ”Så mycket bättre” finns med som bonus. Frikopplade från det insmickrande artistmyset kring middagsbordet blir de smärtsamt platta. Att hon lagt en ny melodi till Tomas Ledis ”Just nu” framstår som helt idiotiskt då det ju knappast är texten som är värd att lyftas fram.
©Dan Backman (rec publ i SvD 120124)
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera