Paul McCartney: Kisses on the bottom (Hear music/Universal, 2012)
Paul McCartney hör till popmusikens mest mångsidiga och högpresterande artister. Vid 69 års ålder (han fyller 70 år 18 juni) är han fortfarande, som så många andra fyrtiotalister, i full gång. Han framträdde så sent som i december i Globen, tidigare i höstas kom ett album med balettmusik, Ocean’s kingdom, och snart kommer ett tv-spel med musik av McCartney.
På albumet Kisses on the bottom, en titel hämtad från texten till Fats Wallers I’m gonna sit right down and write myself a letter, blickar han långt bakåt i den jazziga musikhistorien. Ända till sin barndom och den typ av sånger som hans föräldrar och deras vänner brukade sjunga tillsammans på fester.
Inget konstigt med det, otaliga artister har gjort precis samma sak. Dessbättre har McCartney tillsammans med producenten Tommy LiPuma och pianisten Diana Krall gjort ett lite ovanligare urval än brukligt, även om det knappast är några riktigt obskyra melodier som tagits upp till behandling.
Med undantag av tre McCartney-kompositioner (en av dem, Baby’s request, finns endast med på deluxe-utgåvan) är det amerikanska låtar för hela slanten. Dessutom inspelade i USA, Capitol-studion i Los Angeles och Avatar i New York, och med amerikanska musiker och arrangörer.
Förutom McCartney själv är det bara Eric Clapton som representerar Storbritannien. På McCartneys egna My valentine (som i likhet med de andra två smälter in förträffligt i sammanhanget) spelar han akustiskt och på Get yourself another fool plockar han fram den elektriska guran.
Albumets andra prominenta gäst, förutom Diana Krall som är sedvanligt cool på samtliga spår, är Stevie Wonder som spelar munspel som bara han kan på McCartney-kompositionen Only our hearts.
Läger man ihop allt detta – låtar, musiker, arrangemang, produktion – så kan man förstå att det inte kunnat gå helt snett. Det har det inte gjort heller men jag kan inte dölja en viss besvikelse att det inte blivit ännu bättre.
Stundtals är det lite väl svalt cocktailklirrande och tillbakalutat avspänt. Paul Mccartney är ingen jazzsångare – vilket omväxlande är en fördel, omväxlande en nackdel – och Diana Krall har tonat ner sig själv onödigt mycket med ett lite väl opersonligt Oscar Peterson-klinkande. Hon kan betydligt mer, det vet vi.
Men visst finns det några pärlor man inte hade velat vara förutan. Som More I cannot wish you och den ljuvliga Home (when shadows fall), en sällan hörd melodi insvept i smekande stråkar och med ett fint inpass av John Pizzarelli på gitarr och Mike Manieri på vibrafon.
©Dan Backman Rec publ i SvD 120208
Dan Backman Musik Konst 
Kommentera